Dubbel mästare – utan tv-pucken och hockeygymnasium

Oduya: ”Träna var viktigare än våra matcher”

avPatrik Brenning

Johnny Odyua petades från Tv-pucken och gick aldrig hockeygymnasiet.

Den 24 juni 2013 lyfte han Stanley Cup-pokalen för första gången, den 24 februari 2014 spelade han OS-final och den 15 juni 2015 vann han NHL-slutspelet för andra gången.

När Sportbladet ber Oduya förklara hur det gick till beskriver han en uppväxt som rimmar nästan till punkt och pricka med Svenska ishockeyförbundet nya strategi.

– Men jag är inte säker på att det kommer fungera i dag, säger 37-åringen.

I Sportbladets granskning #Utgallrad vittnar ledare och föräldrar om en press kring uttagningarna till Tv-pucken och hockeygymnasier som splittrar lag, stressar barn och släcker mångas kärlek till ishockeyn. Nu vill Svenska ishockeyförbundet minska fokuset på och uttagningar för att istället rikta strålkastarljuset mot spelarnas hemmamiljöer.

Barnen ska stanna längre i sina klubbar, större fokus ska läggas på deras mentala hälsa och resurserna ska satsas på utbildningsmiljöerna i de lokala föreningarna.

Ett utmärkt exempel på att det finns en väg till toppen utanför Tv-pucken och hockeygymnasierna är Johnny Oduya. Den Hammarbyfostrade backen vann två Stanley Cup och ett OS-silver innan han häromåret avslutade sin framgångsrika karriär.

Foto: ANDREW NELLES / BILDBYRÅN
Oduya höjer Stanley cup-pokalen i Chicaco-tröjan 2015.

Han beskriver hur Tv-pucken för många barn i dag är som en ungdomskärlek. Något som där och då betraktas som livsavgörande men som i ett större sammanhang kanske med tiden helt kan sakna betydelse. För Oduya själv låg dock aldrig något fokus på turneringen.

– Vi hade någon spelare som kom med samma år eller året efter som satt på bänken vill jag minnas. Men det gick ganska bra för oss ändå och något år efter Tv-pucken kom vi tvåa i SM. Så vi hade ett bra lag men det var ganska många av oss som ändå inte var i närheten av att komma med. Men för mig var det inget jättetraumatiskt för Tv-pucken var inte jätteintressant för oss.

Varför?

– Det var nästan så att den tog tid från vår egen träning. Vi ville träna, träna och träna – det var filosofin på den tiden så det var nästan mer intressant. Det var nästan så att det var viktigare än våra egna matcher också.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Oduya spelade i Philadelphia så sent som 2018.

Hur lyckades ni göra så att er träning blev viktigare än era matcher?

– Det är en bra fråga men träningen och utvecklingen var det som var mest intressant. Vi hade väldigt bra tränare och en rysk skola där mycket, mycket fokus låg på väldigt, väldigt mycket träning. Första månaden när jag kom till Hammarby tränade vi 29 dagar i rad. Det är inget jag skulle föreslå eller förespråka i dag men kulturen var annorlunda då. Nu tycker jag nästan att traditionen gått över till att köra mer kvalité vilket jag tycker är bättre men när vi fokuserade på väldigt mycket träning så blev träningen också det viktiga. Om du hade kapacitet att träna väldigt mycket fick du respekt.

Hur såg situationen ut med hockeygymnasier på den här tiden i slutet på 1990-talet?

– Det fanns några stycken och jag vet att några i 82-kullen i Hammarby spelade i Leksand och i Modo. Men i Stockholm fanns inte det och det var samma sak där, var du en topp-, topp-spelare fanns alternativ men för mig var det aldrig något jag ens funderade på. Jag ville vara i Hammarby och träna. De som vi hade kvar då var lite ”trasdockorna” som kanske inte var toppen hela tiden men det var mycket folk som gillade att träna mycket och det skapade den kultur som var.

– Vi gick ibland ner tidigt och tränade innan skolan och fick ibland gå tidigare från lektionerna för att köra lite mer. Det var som att vi byggde upp vårt eget hockeygymnasium. Men det hade självklart varit bra att kunna kombinera på ett bättre sätt. Då borde vi nog ha varit lite mer i skolan än vi var.

Foto: Julio Cortez / TT NYHETSBYRÅN
Oduya och Lundqvist efter OS-silvret 2014.

Oduya ser samtidigt fördelar med att det var som det var.

– Vi hade ändå bra alternativ eftersom det inte var så utspritt. Nu kanske du spelar i ett lag och så försvinner hälften till hockeygymnasiet och de som blir kvar är de ”som blev kvar”. Så var det inte för oss, någon åkte men de flesta gjorde inte det. Nu kanske folk upplever det som jobbigare att bli kvar eftersom det är normalt att många åker.

Jämförde du dig med andra spelare i samma ålder för att se var du stod?

– Det var inte så mycket nationella serier då så jag kände inte att jag blev exponerad mot andra spelare direkt. Vårt fokus låg på att träna och bli bättre, starkare och snabbare. Vi hade mer tävling med varandra än mot andra spelare och andra lag. Det var lika mycket tävling på träning som det var mot andra.

– Sedan kollade man självklart på andra spelare men jag upplevde aldrig att det var någon avundsjuka mot andra lag. Då var alla oftast kvar på samma ställe ganska länge med samma killar runt sig. Det var inte så att folk bytte lag som i dag när många hela tiden verkar leta efter bättre förutsättningar och bättre lag eller tränare. Så var det inte. Då var man på det stället man var och formades av det.

Det är intressant att din beskrivning rimmar nästan perfekt med Svenska ishockeyförbundets nya filosofi. Hur ser du på det?

– Det skulle jag absolut säga men det jag tror kan bli svårt för dem är att saker ser väldigt annorlunda ut runtomkring i dag. Jag vet inte om det beror på att hockeyföräldrar fått mer pengar men det är en helt anan typ av mentalitet kring hur mycket tid och pengar man är villig att spendera för att utveckla sina förmågor som spelare. Har man den ekonomiska kapaciteten blir det snabbt normen och då vill ingen halka efter. Jag tror även NHL utvecklas åt det hållet.

– För 10-15 år sedan var folk ute på krogen innan matcherna, nu ligger de hemma, dricker ekologisk juice och går och lägger sig vid 21:30. Jag tror det beror på att du måste förnya dig hela tiden för att nå nästa nivå. Det förbundet kommer brottas med nu är också den individuella utvecklingen av ishockeyn där de som har kapaciteten, tiden och pengarna kommer vilja försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt. Det är nog svårt att hålla tillbaka och jag vet inte riktigt hur det ska sättas upp.

– Utvecklingen även internationellt går mot mer och mer precision. Det kommer krävas mycket mer av de som är 15-16 år i dag och vill spela i NHL än för de som spelade för 20 år sedan då du knappt behövde köra sommarträning. Det går det inte att komma undan med att inte bry sig om vad du äter och din återhämtning. Unga i dag behöver även oroa sig över det och jag tror tyvärr att det tar bort lite av charmen och glädjen med hockey men jag vet inte riktigt hur du ska stoppa det. Det är svårt att bromsa.

Hur tror du att ungdomshockeyn ser ut om fem år?

– Jag tror det kommer bli ännu mer fokus på teknikutveckling. För 15 år sedan hade vi tunga defensivt skickliga backar som Nicklas Lidström, Mattias Öhlund, Kenny Jönsson och Mattias Norström. Riktigt bra stabila, defensivt strukturerade spelare men tittar du på vilka som är toppspelare i dag har de egenskaper som är mer offensiva än defensiva och även de defensiva backarna är mer puckförande och skickligare. Det blir mycket mer individuell teknik.

Innebär det att hockeyn riskerar att bli ännu mer av en klassport?

– Jag vill säga nej men tyvärr så har trenden gått åt det hållet. Förut var det billigare grejer och mer lokala serier men nu är det nationella serier, mer turneringar, mer hockeyskolor och mer privat träning. Det kräver mycket ekonomi.

Vad skulle du säga till en ung kille som går och oroar sig för att han inte ska komma med i Tv-pucken eller bli antagen till hockeygymnasiet?

– Han eller hon ska sätta sig ner och göra en år för år-karta, en slags målbild som ser ut som ett schema. Skriv sedan år för år var du vill vara och vad du vill göra. Se det på väldigt lång sikt då idén är att du ska vara som bäst när du är 25 år. Inte vid 16 och inte ens vid 20. Fokusera sedan på vad du behöver göra i dag för att nå målsättningen som du har relativt långt borta. Det är en gammal buddistisk idé. Att det som händer nu är det viktigaste. Fokusera på det du gör i dag så kommer saker komma till dig när du är redo. Då händer det. Att hela tiden forcera framåt och hela tiden försöka vara i det bästa laget, med de bästa tränarna och de bästa spelarna är kanske inte det mest intressanta. Tro på det du gör och försök utveckla dig själv hela tiden. Tro på vad du vill göra.

Laddar Live Upplevelse
  • Diskutera gärna i sociala medier under hashtaggen #utgallrad

ARTIKELN HANDLAR OM