Wennerholm: Var det sämsta som kunde hända just nu

avMats Wennerholm

Jag har full förståelse för att spelarna i Damkronorna sätter ner foten.

Det finns en gräns för alla.

Men det var det sämsta som kunde hända just nu.

Ännu en smäll för ett redan döende landslag.

För även om det finns fog för en bojkott, kan Damkronorna inte blunda för att de själva hjälpt till att slarva bort den lilla inkomst de hade.

De är helt enkelt för dåliga för att Sverige Olympiska Kommitté ska stödja dem längre.

SOK har ju nästan alltid hållit i plånboken när det handlat om Damkronorna.

OS-bronset i Salt Lake City 2002 och OS-silvret i Turin 2006 pekade mot mot fler framgångar och en ständig medaljkandidat.

Men så har det inte blivit.

Och trots att SOK sänkt kraven för att stödja OS-aktuella lag, så kvalar inte Damkronorna in numera.

I våras kom riktiga djupdykningen

Då är nya kravet (sedan 2014) att ha en chans att vara bland de åtta bästa, samma förutsättningar som gäller alla individuella idrottare.

Tidigare handlade det om att ha en chans på en femte, sjätteplats i lagsammanhang.

Så lite har tjejerna själva bäddat för den nya ekonomiska verkligheten.

Och så sent som i våras kom den riktiga djupdykningen, när Damkronorna åkte ur VM efter förlust i avgörande matchen mot Japan.

Det trots att VM då hade utökats till tio lag för första gången.

Men något är fel i hela damverksamheten, när ett landslag i världstopp på lite drygt tio år förvandlats till en b-nation.

En spillra av det fantastiska landslag jag såg få silvermedaljerna om halsen i OS i Turin.

Det är ingen bra förhandlingsposition att just ha rasat ner i B-gruppen.

Foto: TOMI HÄNNINEN / BILDBYRÅN

Kan vara dödsstöten

Samtidigt gjorde Leif Boorks tid som förbundskapten inte saken bättre.

Han kunde inte vända trenden och avslutade med ett rejält fiasko i OS i Pyeongchang 2018.

Och han hade förmodligen lika mycket i lön under sin förbundskaptenstid, som hela landslaget tjänade tillsammans.

Men hela landslagsorganisationen har varit vanskött.

Samtidigt:

Som svensk damlandslagshockey mår just nu, så är det här det sämsta som kan hända.

Det kan vara dödsstöten för ett redan döende landslag.

Ett landslag som behöver all samträning och tuffa matcher de kan får, för att börja resan tillbaka.

Men alla 43 uttagna landslagstjejer har tackat nej till det kommande träningslägret och turneringen i Finland.

Det går inte att vifta bort.

Det är ett kraftigt och unisont statement om att de fått nog.

Jag kan förstå det.

Det ska aldrig kosta att spela i ett landslag.

Men även om pengarna som herrarna får i bonus lyser i ögonen på många, så handlar det om två olika saker.

Damkronorna misshandlats och misskötts

Det är samma debatt som startade efter damernas VM i fotboll i somras.

Det går aldrig att jämföra ett VM för damer med ett VM för herrar inkomstmässigt, vare sig det gäller publik, tv-tittare eller sponsorer.

Det är två helt olika divisioner och de ekonomiska ersättningarna är därefter.

Men att Damkronorna misshandlats och misskötts är det ingen som helst tvekan om.

Det visar den här krisen.

Nu måste förbundet sätta sig ner och reda ut det här. De har ett nyskrivet avtal med SDHL, som är detsamma som funnits inom herrhockeyn i många år, men ytterst är det deras ansvar.

Svensk landslagshockey har inte råd med fler katastrofsäsonger som den senaste, där både Tre Kronor och JVM-landslaget åkte ut i kvartsfinal i VM och damerna ramlade ner i B-gruppen.

Ett historiskt dåligt år där J18-landslaget räddade anseendet med sitt VM-guld.

ARTIKELN HANDLAR OM