NHL-svenskarna om utpekade tränarna
Publicerad 2019-12-03
Erfarna NHL-coacher tvingas lämna sina jobb efter anklagelser om fysiskt våld, rasism och psykisk terror.
Sportbladet har pratat med några av våra mest meriterade NHL-spelare.
– De psykologiska hoten fanns där jämt, säger förre storbacken Mattias Norström som hade en av de utpekade, Marc Crawford, i Los Angeles Kings.
Sedan Mike Babcock fick sparken av Toronto har det sipprat ut berättelser om hur Babcock behandlat sina spelare. Svensken Johan Franzén har i Expressen vittnat om den psykiska terror han utsattes för i Detroit av den hyllade demontränare.
Andra tränare, som Calgarys Bill Peters, har också varit i blåsväder.
Nu senast var det Stanley Cup-vinnaren Marc Crawford som av sin klubb Chicago Blackhawks togs ur tjänst efter anklagelser om fysiskt våld mot förre spelaren Sean Avery för 13 år sedan:
”Hade duster”
Två svenskar som har haft Crawford som tränare är Mattias Norström och Markus Näslund.
– Jag hade en bra relation med Mark och gillade honom i grund och botten, men visst var han en hetlevrad coach, säger Näslund som hade Crawford sex säsonger i Vancouver där Näslund var lagkapten.
– Det fanns absolut spelare som inte tyckte att han var bra. Även jag hade duster med honom såklart. Det är inte så ovanligt, det är som ett äktenskap litegrann, man är inte överens alla dagar.
Upplevde du själv några hot?
– Hot och hot. Man förstod tillräckligt för att vara medveten att det blir konsekvenser om man inte levererar eller inte följer de anvisningar man får. Men hot vet jag inte, klart att man har glömt mycket som har hänt under åren. Visst har jag varit med om saker där jag blivit både ledsen och arg.
Fysiskt våld då?
– Nej, det har jag aldrig varit med om.
Blev bortbytt under Crawford
Mattias Norström hade Crawford som coach under sin sista säsong i Los Angeles Kings, då Norström var lagkapten men sedan trejdades till Dallas:
– Om jag sett fysiska övergrepp från honom hade jag absolut inte accepterat det. Men de psykologiska hoten fanns där jämt. Crawford är den typ av ledare som (Mike) Keenan, de är stöpta i samma form. Crawford var en sån som bar sina känslor på utsidan och du såg när blev förbannad.
Sean Avery berättar om att han utsatts för fysiska övergrepp.
– Det som kanske förvånar mig lite är att det är just Avery, som på samma sätt utövade konfrontationer mot sin omgivning. Det är vad han är känd för. Avery sätt att bemöta kritik var konfrontation. Oavsett vem det än var, det ska jag ge honom för. På det sättet var han ganska ovanlig. Går du på mig mig går jag på dig, var hans motto. Sedan spelade det ingen som helst roll om det var coachen eller någon rookie.
Åt rätt håll
Däremot har både Norström och Näslund blivit djupt berörda av Johan Franzéns berättelse om hur han behandlades av Mike Babcock under tiden i Detroit.
– Franzén var ju raka motsatsen till Avery. Lågmäld, i landslaget hörde jag aldrig honom höja rösten. Nej, det är hemskt att höra hur han hamnar i den situationen i sporten han vigt sitt liv åt. Att inte vilja komma ner till träning och matcher. Det är en arbetsmiljöfråga. Tur att det verkar vara på väg åt rätt håll, säger Norström:
Nej, det är hemskt att höra hur han hamnar i den situationen i sporten han vigt sitt liv åt.
Franzéns förra lagkamrat i Detroit, Nicklas Lidström, säger så här om Babcock och behandlingen av Franzén:
– ”Babs” var en krävande tränare som hade sina lag förberedda för match. Han kunde vara tuff mot sina spelare och han var inte populär hos alla. Det ”Frasse” berättar om att han var rädd att vara i ishallen och det kände jag inte till. Det han gjorde mot Mitch Marner var inte schysst och det tycker jag inte man ska utsätta sina spelare för.
Märkte du av Babcocks tuffa sidor?
– Jag märkte att han kunde vara tuffare mot vissa spelare. Att han kunde vara på vissa spelare hårdare på match och träning.
Vad säger du om Johans berättelse?
– Jag tycker synd om Johan när jag hör hans berättelse. Jag vet om hans problem med hjärnskakningarna men kände inte till att han mådde så dåligt efter hur han blev behandlad av Babcock, säger Lidström.
Välkomnar utvecklingen
De tidigare NHL-svenskarna är rörande överens om att utvecklingen går åt rätt håll:
– Jag är glad att det är på väg att försvinna. I dag har vi spelare som kommer ut med anklagelser och pekar ut ansvariga tränare och det är bra. Samtidigt finns det en arbetsgivare, och vilken tränartyp som anlitas speglar den organisationen. Varje klubb tar beslutet vilket ledarskap som ska vara i organisationen. Min första NHL-coach var Mike Keenan som byggt hela sin karriär och framgång på det vi pratat om nu. Varje klubb som har anställt Mike kan inte säga att de inte visste att han var en sån ledare, säger Mattias Norström.
Nu efter karriären, har du själv reflekterat med vad åren i NHL gjort med dig som person?
– Där kom den frågan som jag hoppades att du inte skulle ställa. Av det jag upplevt är det inget jag tänkt på att ”så bra det gått om jag inte upplevt det här”. Nu har inte jag varit i en sådan situation som Johan (Franzén). För min egen del så trivdes jag i miljön. Jag har inte hittat något annat jag gjort, varken före eller efter karriären, som har gett mig den känslan.
Skäms du nästan för att du säger så med tanke på hur det var och vad som har kommit fram?
– När jag ser vart utvecklingen är på väg känner man sig jäkligt gammal, och jag har lovat mig själv att inte bli en sån som säger att det var bättre förr. Utvecklingen är på väg åt rätt håll, men av det jag har varit med om finns det ingenting jag ångar. Tycker jag har lärt mig så mycket som jag inte vill vara utan, och det har också format mig till den jag är i dag. Det hjälper mig hur jag i dag tacklar situationer. Om jag utövat ledarskap i dag hade jag inte kopierat Crawford och Keenan. Men vad hade hänt om jag som 21-åring tagit över ett lag? På den tiden associerade jag såna som Keenan och Babcock med framgång på isen, säger Norström.
