”Jag vill kunna operera in en pacemaker i huvudet”

Publicerad 2012-11-10

Trots Parkinsons vägrar Björn Hellkvist, 35, ge upp – han ska bli elittränare igen

ÄNGELHOLM. Parkinsons sjukdom äger hans kropp och rullstolen står bakom hörnet.

Men Björn Hellkvist, 35, tänker inte ge upp.

Målsättningen är att komma tillbaka till Rögles bås och bli en elittränare igen.

– Jag gör ett par sista tester och hoppas kunna operera in en pacemaker i huvudet som bromsar min sjukdom, säger Hellkvist.

TUFF KAMP  Björn Hellkvist var elittränare när Parkinson-sjukdomen till slut tvingade honom att sluta. Nu kämpar han för att komma tillbaka till hockeybåset igen. ”Det hade varit fantastiskt kul”, säger han.

Det började för sex-sju år sedan. Hockeytränaren Björn Hellkvist stod framför spegeln i badrummet och skulle raka sig.

Men det gick inte.

Händerna följde inte med. Ena fingret skakade och ritade åttor i luften – okontrollerbart.

– Jag stoppade ned handen i fickan, svalde och bara körde. Vägrade stanna upp och inse att något var fel, säger Björn Hellkvist.

Vi träffas i Ängelholm, i Lindab Arena. Rögle-profilen sitter behagligt nedsjunken i en stol på kansliet och han har berättat sin livsstory några gånger tidigare, bland annat i en bok ”Shaking Generation – en skakande berättelse”.

Sjukdomen tar över

Mellan incidenten i badrummet och vårt möte har mycket hänt. Han har ”gömt” sin sjukdom, som senare diagnoserats som Parkinson. Ljugit för vänner och familjen och hamnat i knepiga situationer där han vägrats att gå på flygplan för att flygbolaget ansåg att han var för onykter.

Sjukdomen har sakta men säkert tagit över hans kropp och det dröjde flera år innan han fick korrekt diagnos och accepterade domen, som innebär att nervceller i hans hjärna bryts ned utan att ersättas.

Symtomen är att Hellkvists rörelser blivit långsammare och att han svårt att starta en rörelse. Skakningar eller darrningar, muskelstelhet och sämre balans hör också till vardagen för Hellkvist. Bakom hörnet står en rullstol, Parkinson går inte att bota, i dag, men bromsa.

Men rullstolen har Hellkvist för avsikt att sparka all världens väg.

Bland annat för att forskningen gör stora framsteg.

– Jag tänker aldrig ge upp kampen. Jag lever ett normalt liv i dag och tänker fortsätta göra så. Jag har lärt mig hur min kropp fungerar och äter tabletter för att lugna Parkinson.

Han har en stor kärlek till Rögle, som i våras tog steget tillbaka till elitserien.

Han har en heltidstjänst på kansliet där han jobbar med kundrelationer och finns även till hands om tränarna undrar något.

Efter en stund i intervjusituationen blir minspelet annorlunda, skakningarna kraftigare och Hellkvist blir lite ledlös. Parkinson sjukdom syns tydligt.

”Inte lätt för spelarna”

Han tar fram en tablettask, med Malmö FF-sigill, och sväljer en imponerande stor tablett. Läkemedlet har snabb effekt.

Lugnet infinner sig.

– Jag siktar på att genomgå hjärnkirurgi och operera in en pacemaker om skickar ut signaler som styr bort felsignalerna i min hjärna. Man kan likna det med att jag får en bättre begagnad servostyrning i hjärnan. Om den slår väl ut har jag lurat sjukdomen på 10-20 år till, säger Hellkvist och ser bestämd ut.

Han ser inte för långt i framtiden.

Hans ledarskapsfilosofi handlar om att ta en dag i taget och han lever efter hur han lär ut.

– Jag vill bli så bra att jag kan ta steget till tränarbåset igen, helst i Rögle. Det hade varit fantastiskt kul. Om det inte blir i Rögle vore det roligt att få träna en annan klubb. Jag hoppas att operationen kan ge mig en sådan stabilitet att jag klarar av att vara tränare.

För det är dit han vill nå.

När han slutade som Rögles tränare mitt under den förra säsongen var det hans tyngsta beslut någonsin.

– Promenaden till omklädningsrummet var hemsk. Jag vände om flera gånger och det var inte lätt för spelarna att lyssna med på mitt livsöde. Jag kände som att jag svek laget och det var otäckt när vi fick en rejäl dipp efter att jag lämnat spelarna, säger Hellkvist.

”Jag ger aldrig upp”

I dag ligger Rögle på en jumboplats i elitserien.

Hellkvist lider med sitt lag och hälsan får sig en slev av lagets kräftgång.

– Det är pressande att se matcherna och kanske borde jag inte se dem. Stress och press är inte det bästa för mig, men det är svårt att hålla sig borta. Man vill att det ska gå så väl för mina spelare.

Hellkvist visar runt Sportbladet i arenan och på sin arbetsplats.

Sjukdomen gör sig väl synlig när Hellkvist går ned för trappor. Det tar lite längre tid. Men när vi är nere på isnivå skiner han upp. Njuter av träningen, atmosfären och Rögles träning.

– Jag kommer aldrig ge upp, avrundar Hellkvist.

Följ ämnen i artikeln