Tränarnas sanslösa facit: ”En stolthet som man bär med sig”
Sju finaler på åtta år – nu kan Skellefteåtränarna vinna ytterligare ett SM-guld: ”Att verka utan att synas”
Publicerad 2018-04-19
Bert Robertsson och Stefan Klockare kan visa upp ett helt sanslöst finalfacit.
De båda Skellefteåtränarna har tillsammans tretton SM-finaler under de åtta senaste åren.
– Klart det är en stolthet man bär med sig, säger Stefan Klockare, som gör sin sjunde final sedan 2010.
Skellefteå vill snabbt glömma final 1 i Växjö, där Lakers vann med 7–0.
I kväll är det dags för match 2 hemma.
Och att Skellefteå AIK spelar SM-final i april har mer eller mindre varit en självklarhet sedan 2010.
Och med några undantag är det samma tränare som har funnits med i båset, inte minst nuvarande huvudtränarna Stefan Klockare, 45, och Bert Robertsson, 43.
Klockare flyttades upp från huvudtränare i J20-laget till assisterande tränare i A-laget 2010 och är alltså i sin sjunde final på åtta år.
Året efter, 2011, kom Bert Robertsson till klubben. Tillsammans med Klockare blev han assisterande tränare åt Anders Forsberg. Sedan dess har Skellefteå varit i final sex gånger på sju försök.
Klockare och Robertsson har alltså tillsammans 13 finaler på åtta år.
En meritlista som saknar motstycke i svensk ishockey.
– Ja, det är nog unikt, åtminstone i modern tid sedan SHL startade (1975/76). Klart det är en stolthet man bär med sig, säger Stefan Klockare.
”Träffar Bert mer än familjen”
Lägg sedan till målvaktstränaren Krister Holm som varit med i samtliga sju finaler sedan 2011, precis som fystränaren Stefan Thomson. Tidigare general manager Lars Johansson hade sex raka finaler under sin tid i klubben.
Kontinuitet har verkligen gett resultat för Skellefteå.
– Föreningen började ta kliv några år innan jag kom upp i A-laget, sedan har det ena gett det andra. Vi har spelat många tajta, tuffa slutspelsmatcher och byggt på oss erfarenhet både i truppen och ledarsidan. Det är imponerande att vara i sju finaler på åtta år. Däremot hade vi önskat fler titlar än de två vi har, men det ska vi försöka bättra på nu, säger Klockare.
Har du räknat ut hur mycket tid du och Bert Robertsson har tillbringat tillsammans de sju senaste åren…?
– Haha, där kan du inkludera (Krister) Holm också som varit med i åtta år. Vi har i alla fall mer tid med varandra än med våra familjer, det kan jag lugnt säga. Vi är tre helt olika personligheter, men trivs i varandras sällskap, vi har högt i tak så det är inga bekymmer.
Från och med den här säsongen har Klockare och Robertsson, efter alla år som assisterande tränare, fått huvudansvaret och verkligen levererat:
Hur har det varit att ha huvudansvaret?
– Vi har jobbat över gränserna tidigare också även under ”Walles” (Wallsons) tid. Det är medietiden som är den stora skillnaden, det blir mer sånt när vi bara varit två stycken i båset och på träningar.
Ingen fortsättning som huvudtränare nästa säsong
Trivs du i rampljuset som huvudtränare?
– Nja, här får jag använda (Lasse) Johanssons ord: ”att verka utan att synas”, det passar mig bra. Jag mår inte alls dåligt av att jobba i skymundan. Jag har egentligen levt i elitidrotten sedan jag var 17 år, så uppmärksamhet är inget jag strävar efter, säger Klockare.
Expressen avslöjade tidigt att Tommy Samuelsson blir ny huvudtränare i Skellefteå kommande säsong. Samma uppgifter hade även Sportbladet.
Oavsett hur det går i finalen får ni ta ett steg tillbaka igen nästa säsong. Hur känns det?
– Inga bekymmer alls. Bert och jag vet vad vi är duktiga på och vilka svagheter vi har. I det här jobbet behöver man nog vara tre stycken.
Vilken fördel har ni av all er erfarenhet från slutspel och inte minst finaler?
– Man har lärt sig mycket under resans gång. Som att olika matchserier kan pendla mellan himmel och lite lägre ner på marken så att säga. Det är jäkligt viktigt att hålla en nyanserad bild av hur det ser ut, göra små korrigeringar som kan förändra mycket. Hitta nycklar hela tiden. Inte satsa allt på ett kort och så faller det. Inte bli för hög eller låg vid vinst eller förlust.
Så kopplar han av mellan matcherna
Är anspänningsnivån den samma nu som i din första final 2011?
– Ja, absolut. Första finalen 2011 var jag ganska trött i skallen. Vi hade en jäkla batalj mot Luleå i semin där vi vände 0–2 till 4–2. När jag tänker tillbaka på den finalserien kommer jag inte ihåg speciellt mycket av finalmatcherna mot Färjestad. En erfarenhet man tagit med sig är att slappna av mellan matcherna och hitta energi för att ladda om. Det funkar inte att tänka hockey 24 timmar dygnet utan man måste göra andra saker också.
Vad gör du för att koppla bort ishockeyn?
– Jag försöker motionera. I år har det inte blivit lika mycket som tidigare, men jag försöker röra mig så fort tillfälle ges. Det har varit fantastiskt bra förutsättningar för längdskidor, både klassiskt och skejt, så jag har varit ute i spåren en del.
När det handlar om det starkaste minnet under de här åtta åren och de sju finalerna behöver inte Klockare många tiondelar på sig att svara:
– När slutsignalen går 2013 i Coop Arena är det i särklass starkaste. Just den euforin och sedan bussresan hem, det var svårt att sitta still. Att jag, som är från Boden, får vinna i Luleå, som nästan är hemmaplan. Nej, det var starkt.
Skellefteå-Växjö 19.30, direkt i kanal 12.
