”Kunde inte drömma om att spela i OS”
Uppdaterad 2018-08-30 | Publicerad 2017-10-06
Hon har varit med längre än någon annan, hela vägen från starten.
Riikka Välilä, 44, är en ikon inom damhockeyn.
Här berättar HV-spelaren om livet, uppehållet på tio år och hur sporten har utvecklats sedan 80-talet.
– Sporten blir ju bättre när individerna blir bättre. Och där har det verkligen hänt mycket, säger hon.
När vi når Riikka Välilä befinner hon sig på Åland. Det finska hockeylandslaget är på plats i Mariehamn för att göra upp med Sverige i den årliga Finnkampen, tre matcher på tre dagar mellan grannländerna, där Finland i dag vann den sista matchen och därmed kampen.
Segern i årets Finnkamp är ytterligare ett tillskott till ett imponerande CV. Med över 250 landskamper för Finland, mer än 350 poäng, är Välilä minst sagt rutinerad. Hon har spelat tre OS, vunnit tre EM-guld och tagit sex VM-brons.
Ja, och så är hon med sina 44 år 30 år (!) äldre än sin yngsta lagkamrat Thea Johansson hemma i HV71.
Mästarinna i fyra sporter
Riikka Välilä inledde sin idrottskarriär på flera fronter. Som barn höll hon på med såväl bandy som de finska sporterna rinkboll och boboll vid sidan av ishockeyn.
Problemet med hockeyn var dock att det inte fanns något tjejlag i hemstaden Jyväskylä. Istället började hon vid sju års ålder spela med killar.
– Jag har två storebröder som spelade hockey och jag ville göra samma sak som dem. Jag var också ganska van vid att vara med killar då jag hade mina bröder som jag var med när de spelade med sina kompisar. Så för mig var det ganska naturligt.
Att hon är finsk mästarinna i alla fyra sporter, dessutom Europamästarinna i rinkboll, är en bedrift i sig. Men det är inom hockeyn hon gjort sig ett namn. När EM på damsidan spelades för första gången 1989 var hon med när Finland vann guldet och därefter sköt karriären fart. Den stora milstolpen OS-bronset i Nagano 1998 - första gången damhockeyn återfanns i OS.
– Det var givetvis jättestort. Det var första gången som intresset kring damhockeyn i Finland blev riktigt stort. Matcherna visades på TV, de analyserades i studion och vi spelare blev mera kända. Så det var verkligen ett stort steg framåt för damhockeyn i Finland.
Fyra år senare var det dags igen, i Salt Lake, men då blev det förlust i bronsmatchen mot Sverige. En stor besvikelse för Välilä som egentligen övervägde att sluta därefter, men följde med den hockeyspelande makens flyttlass till Ljungby och Troja och där spelade en säsong med Limhamn. Ett år senare gjorde Välilä, 30, ändå verklighet av planerna då hon blev gravid.
Kom för nära spelarna
Efter det väntade ett familjeliv i Ljungby. Småbarnsförälder gånger tre och jobb som fysioterapeut dominerade den hockeyfria vardagen, vilket hon trivdes med.
I alla fall till en början.
– Jag hade väldigt svårt att lämna barnen när de var små, men sedan blev det ju annorlunda när barnen blev lite större. Jag fick förfrågan om vi skulle starta ett tjejlag i Troja och då behövde jag egentligen inte fundera speciellt länge, berättar Välilä om tiden då hon blev ungdomstränare i Troja.
– Sedan fick jag förfrågan att vara med i det finska damlandslaget som lagledare. Och då tänkte jag att det skulle vara roligt att se den världen från en annan vinkel. Så då var jag med under den säsongen och där någonstans kom jag kanske lite för nära laget och spelarna och fick den där längtan efter att spela. Sedan skojade någon om att jag skulle kunna göra comeback – men jag tog det på yttersta allvar.
40 år gammal gav sig Välilä därmed in i hockeyn igen 2013, en återkomst som med facit på hand har gått riktigt bra. Tre år i JYP, med bland annat ett FM-guld, och OS i Sotji inledde den på nytt födda karriären. Sedan värvades hon till HV71 där hon idag är kapten – men också mer än dubbelt så gammal som flera av sina lagkamrater.
– Om man börjar tänka på åldern så är jag ju jämngammal med tjejernas mammor och jag har spelat VM innan de flesta var födda. Men jag brukar inte tänka på det och jag tror inte att de andra gör det heller. Jag känner att jag är en av dem, en av tjejerna.
“Kunde inte drömma om landslaget”
Väliläs meritlista är en som få kan matcha. Utöver alla medaljer är hon inkluderad i såväl den finska hockeyns Hall of Fame liksom i det internationella hockeyförbundets, IIHF:s, samma motsvarighet.
Med nästan trettio år inom damhockeyn har hon förstås upplevt det mesta.
Hur har damhockeyn utvecklats sedan du började?
– Det har hänt väldigt mycket sedan 80-talet. Om du tänker på den fysiska biten är spelarna idag mera atleter, starka, snabba och duktigare - och då blir spelet bättre. Hela damhockeyn har gått framåt, det är verkligen skillnad, säger Välilä som fortfarande minns barndomens svårigheter väl.
– När jag var liten tjej kunde jag inte drömma om att spela i landslaget och absolut inte i OS. Nu när jag är äldre kan jag tycka att det är rätt häftigt att jag varit med från början.
