Leifby: Girigheten sticker i ögonen

Har ni någon gång funderat på varför ni älskar svensk ishockey?

Om inte – ta er en rejäl funderare nu.

Innan det är för sent.

Följ ämnen

Den inledningen kan uppfattas som aningen dystopisk men det är precis så det känns.

När det nya tv-avtalet träder i kraft nästa år rullar miljonerna in med full kraft, SHL-klubbarna kan skratta hela vägen till banken, båset, den där bubbelpoolen de precis installerat i en av VIP-logerna, eller var de nu förvarar sina pengar.

40–50 miljoner varje säsong – i sex ­säsonger. Det är hutlöst mycket pengar som, om de placeras rätt, räcker till att bygga en ny, fin hockeyarena.

Det är också hutlöst mycket mer pengar än vad de allsvenska klubbarna får.

När SHL-klubbarna hagalet lapar i sig 40–50 miljoner varje år får de allsvenska lagen hålla till godo med 2,3 miljoner per säsong.

Pengar som, om de placeras rätt, räcker till två flygresor till Umeå och en ny bläckstråleskrivare till det obemannade kansliet.

Man behöver inte sitta på en avtalspension från Riksrevisionen för att hitta grisfesten här.

Girigheten sticker verkligen i ögonen.

Vad är det som händer?

LÖNELISTA: Så mycket tjänar SHL-pamparna

SHL täpper igen alla vägar in

Att SHL vill stänga och täppa igen alla ­vägar till SHL är ingen hemlighet, fördelningen av de nya tv-pengarna innebär i praktiken att så blir fallet.

Redan i dag måste de allsvenska klubbarna­ lyckas med en never-ending-story för att nå SHL, och skulle de lyckas Ioan ­Ursut-pressa sig igenom den minimala glugg som lämnats öppen till Sveriges högsta serie står Jörgen Lindgren och hans hejdukar där med ett utsträckt långfinger och krav på eget kapital och sittplatser av plast.

– Du är PART i målet!, kanske någon ­tänker nu.

Ja, jo, jag gillar Tingsryds AIF, har aldrig hymlat med det. Jag har gjort det sedan jag var fem-sex år och kommer göra det tills jag inte orkar mer, en känsla som har kommit smygande varje säsong i 30 år nu.

Men en sak ska ni ha klart för er; som TAIF:are har jag aldrig, inte en enda gång ­under de här 30 åren, tänkt tanken att Tingsryd en vacker dag ska vinna SM-guld, knappt ens spela i SHL.

Inte. En. Enda. Gång.

Jag förälskade mig i svensk hockey av helt andra anledningar.

Nämligen drömmen.

Sedan jag började gå på ishockey­ har jag fått uppleva matcher jag kommer att berätta om så länge jag lever, få av dessa har spelats i det som lite fränt kallas SHL nuförtiden.

Jag har på nära håll sett Malmö IF:s resa genom seriesystemet, fått andningsbesvär i ett ångestkvalmigt Sunnerbohov i Ljungby med Västra Frölunda på besök, varit med och lyft ett tak när Bjarne Hurtig smällt in ett slagskott i krysset mot Hammarby i Superallsvenskan med några få sekunder kvar. 

Och så play-off-matcherna, med och mot Troja, Vita Hästen, Linköping, Örebro, Team Boro, Bofors, Mölndal, HV 71, Skellefteå, Team Gävle och… SURAHAMMAR!

För mig är de här matcherna svensk hockeys ryggrad och märg, de är minst lika viktiga som ett SM-slutspel eller ett hockey-VM, kanske rentav en förutsättning för att just SM och VM ska bli intressant överhuvudtaget. Ge mig en sjundeplats i allsvenskan och jag tar den varje dag i veckan – så länge jag får fortsätta drömma om ett bäst av tre-möte mot Södertälje eller Kumla som faktiskt gäller någonting.

Det som skrämmer mig mest när jag ser hur tv-pengarna fördelas är tanken på att jag aldrig ska få uppleva de matcherna, den nerven, igen.

Vilka allsvenska klubbar, som redan i dag vrider och vänder på varenda öre, överlever när den sportsliga utmaningen inte längre finns kvar eftersom steget upp är för stort? 

Vem går på hockey när deras klubbar förminskas till springsjasar och farmarklubbar och resultatet inte längre spelar någon roll?

Vilka sponsorer stannar kvar när ändå ingen bryr sig?

Det mest skakande med det här är att det inte är någon domedagsprofetia utan en högst rimlig framtidsutsikt.

En segregerad svensk hockey.

Mångfalden tynar bort

Medan SHL-gamarna roffar åt sig allt de kommer över försöker fotbollen ta ett större ansvar genom att strö ut sina tv-pengar över allsvenskan och superettan (det spiller även över till serierna nedanför).

– Vi vill bygga en viss solidaritet inom ­ligorna. Det är viktigt för våra klubbar att vi har en öppen och tillgänglig ligastruktur. Att den sportsliga drömmen om ett ”Åshöjden BK” finns kvar. Fotboll är en folksport med rötter i hela landet. Vi vill att det fortsätter ­vara så, och att drömmarna lever vidare.

Så resonerar Mats Enquist, Generalsekreterare i SEF, Föreningen Svensk Elitfotboll.

Man vill ju för fan bara hoppa upp i Mats famn och stanna där.

Sooo-liii-daaa-riiisk.

Gammalt ord, används knappt längre, ­säger du det till en SHL-pamp möts du av en frågande blick: ”Sade du likviditet?”.

De kallar hockeymatcher för ”produkter”, supportrar för ”kunder”, de tror att en överbetald KHL-svensk säljer fler biljetter än en match där någonting står på spel. 

I deras vision av det nya Hockey-­Sverige finns inga förutsättningar för en prunkande och levande svensk hockey, i deras värld kommer mångfalden långsamt att tyna bort.

Hockeyälskare i Stockholm, Örnsköldsvik, Sundsvall, Västervik, Södertälje, Uppsala, Umeå, Karlskoga, Västerås och Tingsryd kan kasta in handduken direkt.

Efter att vi torkat bort spottloskan vi precis fått i ansiktet.

LÄS VIDARE

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!