Tom Nilsson: ”Tråkigt att vi fått den stämpeln”

Djurgårdens landslagsback är bokmal och ryter till mot fördomarna

Linus Norberg

Vi skulle egentligen ha fokuserat på succén på isen efter skadeeländet.

I stället pratar Tom Nilsson om det brinnande bokintresset och en snedvriden bild av machokultur.

Han slår hål på en långlivad myt om hockeyspelare.

– Jag är trött på fördomarna, säger Djurgårdens backtuffing.

På bussen till en hockeymatch eller i soffan efter förmiddagsträningen.

Tom Nilsson har oftast en bok i handen.

Han berättar att han läst ungefär 70 böcker på tre år, plöjer just nu Jan Guillous romansvit ”Det stora århundradet” och lyfter fram Philipp Meyers ”sonen” som den bok som gjort störst avtryck på honom.

Nilsson är säregen i sin bransch.

Bokmal och hockeyspelare är knappast en vanlig förekommande kombination.

Samtidigt: ett påstående som han egentligen inte gillar.

– Visst, jag har koll på vad andra hockeyspelare gör på fritiden och det är inte så många som läser böcker. Men jag är ganska trött på den stereotypa bilden av hockeyspelare. Jag tycker att den är fel, säger Nilsson och utvecklar:

– Jag läser böcker och bara därför kanske jag framstår som intellektuell. Men det stämmer inte. Många tror att hockeyspelare är ganska dumma och det är tråkigt att vi har fått den stämpeln. Vi är faktiskt ganska smarta killar och alla är smarta på sitt sätt.

”Är inte särskilt macho”

Tom Nilsson vill också spräcka hål på en annan myt.

Machokulturen.

När hockey förekommer i samhällsdebatter talar många om ett hårt klimat, och en särskild macho-jargong, i omklädningsrummen.

En fördom som Nilsson inte köper.

– Vi är inte särskilt macho. Organisationen ”Locker Room Talks” gör att det redan finns en rörelse mot det, men jag tror inte på någon revolution. Det behövs inte.

– Snacket kanske är grövre i omklädningsrum i ung ålder. Men det är också en ålder man är osäker och inte riktigt vet vem man är. Och det gäller inte bara inom hockeyn, utan i samhället generellt.

Tom Nilsson budskap är tydligt.

Och orden ger också en slagstyrka eftersom han själv är en tuff spelare på isen.

En tacklingsglad back som gärna bökar framför egen bur och längs sargerna.

– Förstå mig på rätt sätt nu, men jag är fortfarande ganska snäll på isen, flinar Nilsson och förtydligar:

– Jag vill inte någon motståndare något illa. Men jag gillar att tacklas och därför ser det kanske ut som att jag är aggressiv och elak.

Skadeförföljd

Det brinnande bokintresset föddes när han bodde i Nordamerika (Vancouver Canucks farmarlag) och ständigt var förföljd av skador.

Då köpte han en bok för att ha något att sysselsätta sig med.

När Nilsson, inför förra säsongen, valde att flytta hem till Sverige – och skrev på för Djurgården – blev det knappast mindre läsning.

Skadeproblemen fortsatte.

När de kommer på tal utbrister han:

– Vilken skada hade jag inte? Jag fattar inte hur det går till, men jag gick igenom hela registret.

Han var inte kvitt sina ljumskproblem och det spökade i början av förra säsongen.

När han väl var tillbaka fick han ett skott på tummen som orsakade en inflammation.

Osannolikt nog bröt han senare andra tummen.

Och sedan satte två segdragna influensor stopp för spel.

Totalt blev det bara 18 grundseriematcher av 52 möjliga under debutsäsongen i Djurgården.

– Vissa spelare förknippas med skador. Och jag började tänka om jag skulle vara en sådan. Den som alltid är skadad. Det var jobbiga tankar, säger Nilsson när han tänker tillbaka på förra säsongen.

Därför skrev han i våras ner de där mörka tankarna på en lapp. Så att tankarna sedan skulle följa med lappen ner i soptunnan.

– Nu är det här kapitlet klart, tänkte jag. Sedan började jag träna sjukt hårt och satte personliga rekord i många fystester. Jag har känt en stor revanschlusta.

Toppar flera ligor

Den hårda träningen har börjat betala av sig.

Nu har Tom Nilsson mest istid i laget, han har mest istid i boxplay i hela ligan och tillhör toppskiktet i flera andra individuella ligor; bäst plus/minus, flest blockerade skott och flest tacklingar.

Belöningen kom i förra veckan när han blev uttagen i landslaget.

– Nu när jag kunnat spela regelbundet har det gett effekt. Jag är tillbaka till där jag vill vara och den jag vill vara. Nu känner jag mig helt frisk och behöver inte oroa mig för ljumskarna.

Nilsson har varit en av ligans bästa defensiva backar den här säsongen.
Han är en modern back som ändå påminner om de gamla defensiv-pjäserna från förr.

– Den stora och fysiska sarg-ut-backen finns inte längre, men jag har många av de egenskaperna; täcker skott, är stark i närkamper och framför eget mål och vill tacklas. Det är jag stolt över. Men hockeyn går så snabbt nu att man måste vara snabb på skridskorna och spelskicklig också. Så ser alla moderna backar ut och jag känner verkligen också att jag har det spelet i mig.

Men du har även en offensiv uppsida?

– Ja, jag har tänkt på det också. Med tiden vill jag utveckla mitt spel med pucken och jag känner att jag är ganska bra på det. Men samtidigt vill jag inte förlora mina befintliga starka sidor heller.

Du har ett kontrakt som löper ut – hur tänker du på framtiden?

– Ja, jag har ett optionsår men vet faktiskt inte hur jag kommer att göra. Jag har mest fokus på nuet, att laget ska hitta tillbaka till det vinnande spåret. Mitt fokus har egentligen varit att vara skadefrisk och spela så bra som möjligt för att kanske öppna andra dörrar och chanser.

Och sedan bli författare, eller?

– Haha ja, kanske? Men ingen självbiografi, i sådana fall. Om jag ska skriva en bok ska den innehålla insikter, en roman att lära sig något av. Något i stil med Alkymisten.