Första orden: ”Det har inte riktigt sjunkit in”

HOCKEY

NEW YORK. Läkarna kan inget göra, den skadade ryggen blir inte bättre.

Därför tvingas Henrik Zetterberg gå i pension.

– Jag har haft det på känn ett tag, men nu när beslutet väl är taget känns det ändå lite konstigt. Det har inte riktigt sjunkit in att jag inte ska spela hockey längre, säger den svenske Detroit-ikonen till Sportbladet.

Redan för en månad sedan kunde Sportbladet avslöja att Henrik Zetterberg på grund av sin demolerade rygg inte hade kunnat träna på hela sommaren och därför skulle missa inledningen av den stundande säsongen.

Nu kommer alltså det mer slutgiltiga beskedet världen i princip bara väntat på sedan dess:

”Zäta” kan inte spela mer överhuvudtaget. Han går, efter femton NHL-säsonger och 1082 grundseriematcher, i pension.

– Ja, läkarna här borta har konstaterat att det inte finns något att göra. Och även om det skulle bli bättre tillfälligt är risken för stor att skadan förvärras om jag fortsätter, säger den snart 38-årige medelpadingen när vi når honom i hemmet i Detroit.

– Så det är dags. Kroppen säger ifrån. Den har ändå hållit rätt länge, he he.

”Känns konstigt”

Vad händer rent tekniskt? Du har tre år kvar på kontraktet? Annulleras det, eller vad?

– Nja, jag sätts som jag förstår upp på långtidsskadelistan och blir kvar där under de här återstående tre åren.

Hur känns det då? Du har spelat hockey hela ditt liv och nu blir det inget mer?

– Jag har haft det här på känn ett tag, när det blev som det blev i somras och jag inte kunde träna alls. Men nu när beslutet är taget och allt är så här definitivt känns det ändå lite konstigt. Det har inte riktigt sjunkit in att jag inte ska spela hockey längre, tror jag.

1 av 12 | Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Du har som sagt haft en otroligt lång och framgångsrik karriär. Har du hunnit skaffa dig perspektiv och kan säga vad som varit höjdpunkterna?

– Det är ju framförallt 2006, när jag var med och vann både OS och VM, och 2008 när vi vann Stanley Cup med Red Wings, som står ut. För en hockeyspelare finns det inget som slår det, att kämpa ihop så länge med ett lag och vinna det finaste priset av alla.

Då, 2008, var du ruskigt bra också, och vann Conn Smythe Trophy, priset till slutspelets mest värdefulle spelare. Du och ”Lidas” är de enda svenskar som har det på meritlistan…

– Jo, då hade jag rätt bra stäm, he he. Och det är klart att det känns speciellt. Men jag är överhuvudtaget tacksam över att jag kunnat ha en så lång karriär, fått vara med om så mycket och träffat så otroligt mycket fina människor som blivit nära vänner.

”Jobbigaste jag gått igenom”

Vad är sämsta minnet då?

– OS i Sotji 2014, när jag tvingades åka hem och operera ryggen efter en enda match. Det är det jobbigaste jag gått igenom under karriären. Å andra sidan fick jag spela ytterligare fyra år även efter den incidenten och känner tacksamhet även för det. Jag kanske inte varit så bra, men ändå.

Ah, med tanke på omständigheterna har du ju varit fenomenal även de här sista åren.

– Det var ju snällt sagt, he he. Jag har i alla fall kunnat vara med.

Vad händer nu? Flyttar du och Emma och Love hem till Sverige, eller vad?

– Vi blir kvar här i Detroit i alla fall den här säsongen. Sedan får vi se. Allting är så nytt så vi avvaktar med sådana stora beslut och så får vi se hur det känns.

NHL-svenskarnas amerikanska smeknamn 00:31
ARTIKELN HANDLAR OM