Bestämde sig för en flytt – på efterfesten
Pekka Lindmark och Mats Lusth tog ett beslut som förändrade svensk hockey
Uppdaterad 2019-08-16 | Publicerad 2017-12-21
MALMÖ. December 1987.
Pekka Lindmark och Mats Lusth sitter klockan 02.30 i Lusths röda skinnsoffa på Vikengatan 1 i Karlstad.
De är trötta efter en julfest.
Uttråkade efter ännu en hösttermin med Färjestad.
De tittar på varandra och säger nästan samtidigt:
– Vi gör något nytt.
Det har nu gått 30 år sedan svensk ishockey förändrades.
Den normala hockey-kartan ritades om.
Vi ska backa bandet till Karlstad hösten 1987 och tillsammans med Peter "Pekka" Lindmark och Mats Lusth, på den tiden två av de största profilerna i svensk hockey, göra resan från lugna trygga elitserien till varför de skrev på för en division 1-klubb i Skåne.
Pekka Lindmark valdes till VM:s bäste målvakt 1981 samt 1986 och 1987 var han med i det historiska Tre Kronor som vann första VM-guldet på 32 år.
Lusth var en av backbjässarna som Färjestad byggde sin defensiv runt.
Det var alltså inga utfyllnadsspelare vi pratar om.
– Färjestad var alltid med i toppen. Grundserien var nästan alltid en transportsträcka. Man visste att vi gick till slutspel, säger Pekka Lindmark.
Vi träffas i centrala Malmö och Pekka gestikulerar hej vilt när vi går över Mälarbron.
– Jag känner knappt igen mig. De där husen är nya. De där också, säger han och pekar bort mot husen söder om tågcentralen.
Familjen Lindmark valde att flytta ifrån Malmö efter karriären. Rita och Pekka bor nu i Piteå, mellan Luleå och Skellefteå och Pekka jobbar på ett företag som gör luftfjädring till handikappfordon. Pengarna från karriären är borta - de försvann i en satsning på en bilhandel som inte blev så lyckad.
Lusth har bitit sig fast i omklädningsrummet och har aldrig släppt hockeyn. I dag leder han Kristianstad i Hockeyettan.
– Jag förstår inte hur han orkar. Jag skulle stå i mål i någon match efter karriären, men drog sönder musklerna på baksidan av benet. Aldrig mer tänkte jag då.
Nu möts de igen.
Förlorade med 0–13
– Jag hade cirka 12 000 kronor i månaden i Färjestad. Pekka någon tusenlapp mer i lön. Det var så det såg ut på den tiden, säger Lusth och Pekka hänger på:
– Färjestad betalade aldrig någon bra lön. Man skulle vara nöjd att spela där. Man fick vinna också. Men någon större lön fick man inte.
I december 1987 haltade Färjestads spel. Man låg fyra–femma i serien.
6 december förlorade man hemma mot Djurgården med 0–13. Pekka är sjuk och kan inte hjälpa till när Färjestad får sin tuffaste förlust genom tiderna. Två dagar senare kryssar Färjestad borta mot Södertälje, 3–3, innan det var dags för ett juluppehåll på nästan en månad, det var så det var på den tiden.
Lagkassan skulle tömmas på julfesten.
Sista festen med gänget innan vårterminen.
– Vi hamnade på efterfest i min lägenhet och satt halvnakna i min röda skinnsoffa och tog en whisky. Jag frågade Pekka om vi skulle göra något roligt tillsammans och säljas som ett paket. Något nytt och vi ville inte gå till något annat elitserielag. Vi pratade om Örebro, Innsbruck eller Schweiz.
DOKUMENT: Färjestads 0–13-förlust mot Djurgården
Natten kom.
När de båda hockeyspelarna vaknade i skinnsoffan började de smida planer direkt.
– Jag frågade Mats om han kunde sköta allt det där. Jag hängde lite bara på. Och då hade jag ingen aning om att man spelade ishockey i Malmö, säger Pekka.
1987 hade få spelare agenter. Det, tillsammans med stora övergångssummor, gjorde att spelarna hade oerhört svårt att byta klubb. Man blev ofta ettårsfall om man ville byta hockeymiljö i Sverige.
”Hade ingen koll på hockeyn”
Men Lusth började slänga ut lite krokar efter sittningen i soffan och pratade med backkompisen Peter Andersson, vars syster just då var ihop med Patrik Gustafsson (Sylvegård), hockeyspelare i Malmö. Patrik jobbade även för Percy Nilssons bolag PNB Valhall.
– Percy hade ingen koll på hockeyn. Men han hade visioner för Malmö och ville bygga ett storlag, berättar Sylvegård, i dag vd och sportchef för Malmö Redhawks.
– Jag fick veta att en snickare höll på med något i Malmö. Kände mig lite skeptisk. Men efter första samtalet med Percy var jag lugnare. Men han ville faktiskt bara ha mig. Pekka kände han inte till och ville han inte ha eftersom Malmö redan hade en bra målvakt i Roger Nordström. Percy hade visioner om elitserien och SM-guld, det gillade jag.
– Var väl tur att han tänkte om där och frågade tränarna i Malmö vad de tyckte, säger Lusth.
Tidernas hockeyövergång var på väg.
I tysthet.
– Vi sa inget till någon om vad som var på gång. Inte ens min fru Rita visste något. Hon fick veta om Malmö när jag i stort sett signat kontraktet, säger Pekka.
MALMÖ SUPERLAG 1994 – DET GÖR HJÄLTARNA NU!
Lusth och Lindmark anlitade Bo Falkman som rådgivare/affärsman/agent och han minns första samtalet med Percy.
– Det ringde en skåning och sa: ”jag är Malmös rikaste man och vill göra affärer med dig”. Jag slängde på luren, trodde någon skämtade. Då ringde han tillbaka och sa att de aldrig hänt att någon slängt på luren i örat på honom. Han kanske trodde jag var en stenhård förhandlare, minns Falkman.
Det som startade som en idé i en röd skinnsoffa, efter en julfest, började ta form och bli verklighet.
Vårterminen hade startat för Färjestad och men spelet haltade fortfarande.
I slutspelet var dock allt som vanligt och säsongen slutade med ett nytt SM-guld för Färjestad.
Men Pekka och Lusth hade redan bestämt sig.
Efter en match inför 3 976 åskådare mot AIK i Färjestads Ishall i mars 1988 mötte Falkman, Lusth och Pekka upp snickaren från Malmö på stadshotellet i vid Stortorget.
– Jag minns att det gick snabbt. Vi hade tänkt att ta en kopp kaffe, hade blivit tillsagda av Falkman att vara fina och präktiga pojkar. Men Percy sa att i Malmö dricker man ”bier”, så vi beställda två stora i stället. När vi kom tillbaka från baren var förhandlingen över, säger Pekka.
– Det var lite så med Percy. Han frågade vad man ville ha och så blev det så.
En skinnsoffa.
Två uttråkade hockeyspelare.
Ett litet beslut för de inblandande.
Ett stort steg för svensk hockey.
