Mats Wennerholm: Moras Arvedson får sparken först

Mats Wennerholm

Tolv lag – tolv förhoppningsfulla tränare.

Men alla vet att då pucken släpps kommer verkligheten sakta krypande.

Något lag måste ligga sist.

Tränare kommer att få sparken.

Och jag tror Magnus Arvedson i Mora ryker först.

Alla tolv elitserietränare var samlade vid den årliga upptaktsträffen i Globen igår och det var väl bara nykomlingen Södertäljes tränare Leif Strömberg, som ansåg att han var nöjd om laget hängde kvar.

Alla andra siktade på slutspel.

Nu behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut att det aldrig kommer att ske.

Åtta lag går till slutspel.

Två lag hänger kvar.

Och två åker ner i en kvalserie, där Malmö ser vassare ut än då de spelade i elitserien i fjol och där Leksand har målvaktslegendaren Ed Belfour i kassen.

Kvalserien i i vår är både pest och kolera för de elitserielag som hamnar där.

Det kommer att ge en del tränare mardrömmar i vinter.

Och speciellt om man är debutant som Magnus Arvedson.

Jag har alltid gillat Magnus för att han är ärlig och vågar säga vad han tycker.

Underskattad som spelare

Han är också en av Sveriges mest underskattade NHL-spelare genom tiderna.

Han kan spelet på isen och han har fräscha idéer, men spelet vid sidan om är han inte ett dugg van vid.

Tränarkårens tysta diplomati.

Det erkände han också i går.

Det gäller att säga rätt saker när man möter massmedia efter matcherna och inte såga sitt eget lag, vilket redan hänt och skapat ett visst rabalder.

Dessutom har ju Magnus så många NHL-miljoner på bankkontot, att han inte behöver krypa för någon. Han är inte beroende av någon tränarlön.

Det kan lätt bli hans fall om Mora hamnar i ett läge där paniken kommer krypande.

Hans ”Säcken” Särkijärvi är tvåa på min ”vemfårsparkenförst”-lista.

På papperet är Djurgården sämre än i fjol, då laget missade slutspel.

Det är inga bra förutsättningar och Stockholm kan stå helt utan elitserielag nästa säsong.

Och det är sannerligen inte Säckens fel, även om det kan kosta honom jobbet.

Förra året vid den här tiden var det också tolv tränare som presenterade sina lag inför seriestarten.

Nio överlevde.

Tre fick gå.

Två var jätteskrällar i tippade topplag.

Stephan Lundh (och Calle Johansson) fick lämna Frölunda redan i november och i januari hade Linköping tappat tålamodet med Gunnar Persson.

Den tredje var inte en lika stor överraskning, då Lars ”Osten” Bergström fick lämna Malmö i november.

Linköping tjänade mest på byte

Det lag som vann mest på tränarbytet var Linköping, som växte till ett finallag med Janne Karlsson som huvudansvarig i båset.

Men det blev naturligtvis samma gråtvals som vanligt när tränarna fick sparken. Jag vet att det alltid blir ett himla liv, men vis av erfarenheten vet jag samtidigt att det alltid finns ett nytt jobb runt hörnet.

Det är tränarkårens eviga rundgång.

Gunnar Persson är numera tränare i nya allsvenska Borås, som just skrivit ett samarbetsavtal med Frölunda.

Succé i vinter kan öppna dörren till Scandinavium i framtiden.

Stephan ”Lillis” Lundh har redan haft stora framgångar som förbundskapten för J18-landslaget.

Och Lars ”Osten” Bergström har precis skrivit på som ny förbundskapten i Österrike.

HV 71 är tränarnas favorit till SM-guldet.

Vore jag Harald Lückner skulle jag jubla.

Modo är regerande svenska mästare och har ett lag som är ett snäpp bättre än i fjol och två snäpp på backsidan.

Jag tror Modo tar sitt andra raka SM-guld i vår.

Men glöm gärna var ni läste det först.