Bjurman: Heartbreak city får äntligen drömma
WASHINGTON. Washington är heartbreak city när det gäller idrott.
Huvudstadens lag förlorar alltid – och ofta på de mest upprivande sätt.
Så när Capitals nu spelar sin första Stanley Cup-final på två decennier, och ser ut att ha en bra chans att vinna, sjuder det av ett slags upphetsning som inte erfarits här sedan Martin Luther King 1963 talade om andra slags drömmar några kvarter från Capital One Arena.
Det har de senaste veckorna varit ett väldigt hallå om hockeyfebern i Las Vegas – och det med all rätt. Sättet på vilket den helt jungfruliga marknaden i Nevada-öknen omfamnat sina gyllene riddare är verkligen remarkabelt.
Men när Stanley Cup-finalen efter några dygn på The Strip den här helgen flyttar till Chinatown i Washington DC kommer vi få lära oss att också Capitals satt sin hemstad i brand denna episka vår.
Skillnaden är att det inte är nyhetens kittlande behag som triggar fansen här.
Snarare tvärtom.
Vana förlorare
De har drömt om, och lustat efter, ära och triumf i decennier – och bara åkt på örfil efter örfil efter örfil.
Det gäller egentligen alla sportfans i DC. Samtliga proffslag här – Redskins i fotbollens NFL, Nationals i basbollens MLB och Wizards i basketens NBS – är notoriska förlorare som alltid gör livet miserabelt för sina supportrar. Ja, Redskins vann Super Bowl 1992, men sedan dess har varje säsong, i alla fyra sporterna, slutat i outhärdlig besvikelse.
Det är dock hockeyåskådarna som lidit allra mest. De fick 1998 se sina hjältar bli svepta i fyra raka av Detroit Red Wings i lagets enda finalframträdande. Sedan följde bara mediokra säsonger – innan Alex Ovetjkin 2005 kom till stan. Då fick de i princip ett löfte om Stanley Cup. Men det sveks år efter år – på spektakulärt hjärtskärande vis, dessutom.
Således:
Atmosfären nu när Caps till sist brutit DC-förbannelsen och dansar med Golden Knights på hockeyns största scen – och de facto lyckats vinna första finalmatchen i organisationens historia –stegrar mot rätt så hysteriska nivåer.
Blivit hockeyfeber
Det märkte vi inte minst under fredagens förmiddagsträning i Kettler Capitals Iceplex i Arlington, en kvarts bilväg från Vita huset och centrala Washington.,
Precis som när riddarna tränar i sin omsusade träningshall i Summerlin var det absolut fullknökat på läktarna och runt sargerna – och varje gång en spelare bara klev ut på isen utbröt brakande jubel.
– Rätt häftigt, flinade Andre Burakovsky efteråt, man är inte helt van vid att bli bejublad bara för att man masar sig ut på isen innan träning. Givetvis är det inspirerande. Det ska bli fantastiskt kul att spela på lördag. Man kan undra hur det blir då.
Ja, det kan man.
Kan äntligen bli vinnare
Låt oss säga så här: Det har hänt en del stora saker som orsakat starkt känslosvall i den här stan tidigare. Presidenter som Obama och Trump har installerats och såna som Kennedy och Reagan begravts, Martin Luther King har hållit ett av världens mest kända tal vid Lincoln-monumentet ett par dragskott från Capital One Arena – och de största demonstrationer och protester som USA sett arrangerats i The Mall.
Men jag har en känsla av att den emotionella laddningen till och med i den sortens historiska tilldragelser kommer framstå som tam i jämförelse med den storm som blåser upp när de släpper pucken på 601 F Street i natt.
En stad som alltid, alltid förlorar kan ju plötsligt vinna.
