Leifby: Det börjar lukta SM-final
VF-LAND.
0-2 i matchen, 1-3 i matcher, och nu är VF:s väg till Götaplatsen ohyggligt lång.
Men hur bred är den?
Det är när de nyss utslagna körsbärsträden i Bältespännarparken blänger på en så starkt att man måste kisa, när solen värmer på ett sätt att man får lust att gå raka vägen in på Liseberg och bränna alla sina pengar på cd-lyckohjulet, det är då man vet att det… är slutspel.
Har jag sagt att jag älskar Scandinavium?
Jag älskar Scandinavium.
Ett fullsatt, disigt, upptrissat Scandinavium med de lätt bågformade långsidorna där den i mitten, där den är som högst, nästan är lika hög som den är bred.
Plåttaket som returnerar varenda speglosa som skriks här inne, alla ingångarna som är så fina att smyga in i bara för att få sig en liten glimt från en annan vinkel.
Jag tror alltid jag har gått fel när jag inte ser Hasse Andersson med Kanarie-bränna och Stefan Larsson från Tyringe, med en snus stor en Snaps-hjälm, stå och hänga bakom ena målet.
Stefan Larsson såg jag i korridorerna, han var här precis som alla andra.
Upplevde bäst tryck i Frölundaborg
Mr Magic, Helen Alfredsson, Louise Karlsson (det har ju simmats en del i den här slutspelsserien), GP-legendaren Ulf Stenberg, Lidas-Lidström, Andreas Palicka, jag pratade en stund med Patrik Carnbäck (minst lika solbränd som han blev under sin säsong i Anaheim 95/96) som spelade här i 13 säsonger och avslutade med att vinna SM-guld 2003.
Bäst VF-tryck upplevde han i Frölundaborg vid avancemanget i slutet av 80-talet, då stod folk packade som sillar, det gick inte att röra sig och folk var tvungna att pinka i byxorna.
Dit lär vi aldrig komma igen i svensk ishockey, tyvärr, men när jag blundar och tänker på Scandinavium ser jag Carnbäck framför mig, med skäggstubb, guldhjälm och SM-pokalen tryckt mot sina läppar.
VF har alltid haft ett massivt publikstöd och jag, fostrad i småländska backstugor till ishallar, fascinerades tidigt av hur det kunde vara så mycket folk på ishockey och varenda gång jag varit här, från 90-talet och framåt, har vi som gått på match alltid ställt frågan till varandra ”tror du det blir mycket folk?”.
Det är nästan alltid mycket folk här.
Redan på 60-talet satte VF publikrekord i svensk ishockey när de lockade över 20 000 till nya Ullevi, 1973 (arenan byggdes 1971) såg 13924 matchen mot Brynäs och när VF var nykomlingar i Elitserien säsongen 1989/90 efter fem år i division 1 kom över 10 000 åskådare i 14 raka hemmamatcher trots att laget var kass.
I den avslutande matchen mot AIK, när VF var jumbo och inte hade någonting att spela för, kom säsongens sämsta notering – 8054.
Luleå kan ta smällar
I den fjärde semifinalen mot Luleå kom mycket folk och hemmalaget kom också ut hårt och med taktiken att inledningsvis mangla så många luleåiter att det inte skulle finnas några kvar med 55 minuter kvar.
Friberg, Borgman, Folin och Lasu tog ett par vardera och så uppvaktad som Juhani Tyrväinen blev första tio har han inte blivit sedan han tog studenten.
Är det några som kan ta en smäll och spela vidare så är det just Luleå (kanske inte alltid Shinnimin och Tyrväinen) och efter en Luleå-time out 13 minuter in i första tycker jag Luleå hade hygglig koll och de genomförde sedan en på det stora hela väldigt disciplinerad bortamatch.
Och visst känns det som att det alltid är något djävulskap på gång när Luleå spelar i den gula, stygga och snygga tröjan?
0-1 stötte just Tyrväinen in med fyra minuter kvar av andra perioden och trots ett par försök i powerplay lyckades Frölunda bara hitta lägen från snedden, Luleå försvarade både kassi och ”Lassi” och flera VF-anfall mynnade bara ut i att de plötsligt upptäckte att de stod med sin hockeyröv i ett sarghörn och bände, eller tvingades ta avslut från sidan och från de snäva vinklarna är det inte lätt att göra mål i ishockey.
”Bulan” studsade runt i båset
Visst tryck skapade de i tredje och folk tjöt av vanmakt i Scandinavium när både klubbor och kunnande brast i hemmalaget, flera gånger studsade puckarna runt, över och under Lassinantti som använde alla till buds stående medel för att värja sitt mål.
När 0–2 kom i öppen kasse välde 12 000 ut ur de där gångarna och försvann ut i staden och vårnatten.
Det var en i stunder mycket bra och rejäl ishockeymatch även om den där hysteriska dramatiken och hettan aldrig riktigt infann sig.
Det var också kul att titta lite extra på ”Bulan” Berglund som studsade runt i båset, han gick fram och tillbaka, pekade och skrek, stod på tå, vek sig åt sidan, böjde sig ner för att inte missa en mikrosekund av en enda sekvens.
Det börjar lukta SM-final nu, ”Bulan”, och nu har du och ditt lag tre matchbollar för att ta Luleå till första SM-finalen sedan 2013.
Jag ska ärligt säga att jag fanimej inte har en susning om vad göteborgarna ska hitta på för att vända det här.
Mats Grauers intervjuades här i Scandinavium i en periodpaus och han fick prata av sig lite kring det nya klubbmärke de röstberättigade medlemmarna röstade fram på onsdagskvällen.
Några frågor om det förbannade otyget klappor fick han däremot inte.
Sedan 1971 har normalt fungerande människor skapat en obeskrivlig atmosfär i Scandinavium med hjälp av sina strupar, nävar och passion för VF, jag är fullt övertygad om att det skulle räcka en bra bit även idag.
Att dela ut klappor i Scandinavium ter sig lika poänglöst som att dela ut tomtebloss på Ali Sami Yen, eller påskfjädrar på karnevalen i Rio.
Generalsekreterare Grauers.
Riv dessa klappor.
För gott.
