Förre tränaren: ”Nu inser jag hur dåligt barnen mår”

Sportbladet granskar ungdoms-ishockeyn

avPatrik Brenning

13-åringar som kommer hem och gråter. 15-åringar som går ett helt år med ont i magen. På grund av ett selekteringssystem som kulminerar i Tv-pucken och hockeygymnasierna.

Erik försökte i sin roll som ordförande förändra kulturen i sin förening men har hoppat av – trött på en situation som han menar skadar barnen.

Vad han vill ska hända nu? Att Tv-pucken flyttas.

– Om de flyttade den ett år framåt vore det fantastiskt.

  • Läs hela vår granskning av ungdomsidrotten här

Erik har haft mer eller mindre alla befattningar i en hockeyklubb, senast var han ordförande för en klubb med över 300 aktiva medlemmar. Men i dag har han hoppat av – less på hockeykulturen och på den maktobalans som befäster rådande strukturer.

För Sportbladet slår han nu larm om en värld där barn far illa.

– När vi hade små barn tänkte jag att de som skulle spela med juniorerna fick skylla sig själv om de inte platsade. Men när en av mina grabbar nu ska fylla 16 år så inser jag att de ju fortfarande är barn och jag ser hur dåligt de mår. Det vet att nu jävlar måste jag ta en plats, annars måste jag sluta med det jag älskar mest. Det har lett till mycket funderingar och många grubblerier.

”Försvinner under tystnad”

I Sportbladets granskning av ungdomsishockeyn träder en slags karriärstrappa fram med Tv-pucken och hockeygymnasium som mål. Du måste träna för att få spela, du måste få spela för att utvecklas, du måste utvecklas för att nå tv-pucken, det är bra att nå tv-pucken om du vill komma in på rätt hockeygymnasium och du måste komma in på rätt hockeygymnasium för att maximera dina chanser att uppfylla din dröm.

Foto: Genrebild, iStockphoto
En före detta hockeyledare berättar nu.

På varje trappsteg väljs barn bort. Vissa blir då mobbade i omklädningsrummet och andra utfrysta av sina tränare. En förälder Sportbladet talat med uppskattar att fem till sju barn i varje årskull i deras förening försvinner från hockeyn varje år. Nästan alltid under tystnad.

Erik känner mer än väl igen det här. Han har själv varit en del av systemet som spelare och han har försökt förändra det som ledare. Detta efter att på nära håll ha sett prestationspressens effekt på barnen.

– De vill inte visa det hemma men jag förstår ju. Jag har varit i samma situation själv och ser hur det rör på sig bakom kulisserna. De har många frågor och i slutändan känner många sig som dåliga människor, trots att det inte har något med vad de presterar på isen att göra.

– Jag tror det allra största problemet vi har inom ishockeyn är de som blir bortvalda. Det finns en skam kopplat till den situationen, att inte få spela med dina polare längre. Men de jag sett som drabbats har försökt skämta bort det eller sagt att de ändå hade tänkt att sluta. Det är ett stort problem eftersom de barn som faller bort längs resan försvinner under tystnad. De gör inget väsen av sig.

De barn som faller bort längs resan försvinner under tystnad. De gör inget väsen av sig.

Varför gör svensk hockey så här fortfarande?

– Jag har pratat med många ledare och föräldrar och vi förstår det egentligen inte. Jag är ansvarig för folk på mitt civila jobb och hade jag hanterat min personal på samma sätt hade de lämnat dag två. Vi hittar ingen logisk förklaring mer än att det finns något rotat i att det alltid varit så i vår kultur.

– Jag har pratat med folk i styrelsen för vår förening, med hockeydomare och med de jag känner i vårt regionala hockeyförbund men ingen kan svara på varför det får fortsätta. Men det får det göra ändå. I slutändan säger förbundet att de bara är rådgivande.

Tränarna hotar att hoppa av

Som ordförande för en förening med 300 aktiva medlemmar försökte Erik göra något.

– Dels försökte vi jobba mycket med kommunikationen för att förändra kulturen i föreningen så mycket som möjligt men du får väldigt mycket skit på vägen och spelare som byter förening. Så någonstans, jag ska inte säga att vi gav oss men ibland ser du mellan fingrarna för i slutändan handlar allt om ekonomi och att få ihop en förening. Så jag ska inte säga att jag varit fantastiskt mycket bättre. Vi försökte och vi gjorde många förändringar men vi var inte helt felfria. Långt ifrån.

I slutändan handlar allt om ekonomi och att få ihop en förening. Så jag ska inte säga att jag varit fantastiskt mycket bättre

Erik beskriver hur förändring stoppas av rådande normer och en maktobalans inom föreningarna.

– När du tar diskussionen med en föräldratränare får du oftast kommentaren att ”då slutar jag om det inte passar”. Då vet du som ordförande att det kommer bli svårt att få in någon annan och därför blir det en snedvriden maktbalans. Det var en av anledningarna till att jag klev av. Jag ville inte göra något annat än det vi hade bestämt.

Foto: LuckyBusiness / iStockphoto
Tränaren beskriver ett stort motstånd internt mot förändring.

Den före detta ordföranden beskriver selekteringen inom svensk ishockey som lika utbredd som kontraproduktiv.

– Det här sker överallt. Jag skulle säga att så fort en förening har mer än 15 spelare i sin trupp i varje årskull så sker det här. Sedan är det ju alltid så att du har en kurva där vissa spelare ligger långt fram och andra längre bak men ju mer du delar upp, desto större blir klyftan mellan topp och botten. Men den analysen gör man aldrig. Istället säger man alltid att ”det är viktigt att barnen får utmaningar” när man pratar om de bästa men att ”det är jätteviktigt att barn spelar på sin nivå” när det gäller de sämsta. Men det är ingen som frågat barnen utan det är en vuxensanning vi byggt in för att vi vill vinna serien och vara en framgångsrik förening. Den är ologisk den sanningen men den är djupt rotad.

Erik menar att det finns en uppfattning djupt rotad i hockeykulturen om att ”alla andra spelare är mer värda än dina egna” och att föreningar därför systematiskt värvar barn från andra lag. En följd blir att barn som redan finns i föreningen petas. En annan att fingret alltid pekas mot barnen, och inte tränaren, när lagen inte anses hålla önskad nivå.

– Om man förlorar en match så är det väldigt sällan eller aldrig som tränaren får stå till svars för det utan att man pekar istället på barnen. Att de inte kämpade eller var för dåliga eller någon annan anledning. Ingen frågar någonsin tränaren varför han eller hon inte har lyckats utbilda spelarna på ett bättre sätt utan det är alltid barnen i laget som anses vara för dåliga.

”De tar bort dig på Facebook”

Erik vittnar också om en tystnadskultur inom ungdomsishockeyn. Barn till krångliga föräldrar riskerar att ställas åt sidan samtidigt som föräldrarna själva också kan straffas av den övriga vuxengruppen.

– Det slutar med att folk tar bort dig på Facebook. Det är en ultimata hämnden. Det har även hänt mig.

Vad vill du ska hända nu?

– Tv-pucken har alltid varit ett problem, även fast den ska vara något positivt. Satsningen från föräldrarna börjar redan tidigt och året barnen fyller 14 år så brukar det blir kaos då de vill positionera sig och spela ”i rätt lag”. Om de flyttade turneringen ett år framåt vore det fantastiskt men då måste alla som driver hockeygymnasium göra sin scouting någon annanstans än att bara sitta på läktaren under tv-pucken, så det finns ett stort motstånd från elitklubbarna.

Satsningen från föräldrarna börjar redan tidigt och året barnen fyller 14 år så brukar det blir kaos då de vill positionera sig och spela ”i rätt lag”.

– Min uppfattning är generellt att barnen inte lägger så stor vikt eller värdering i att vinna eller förlora. Kanske i den enskilda matchen men inte på bekostnad av att deras kompisar inte får vara med. Men ingen förening vågar ifrågasätta normen och göra en enkät med barnen kring vad de tycker är viktigt. Skulle de göra det är jag övertygad om att ”vinna” inte skulle komma överst på listan om inte föräldrarna är med och påverkar svaren.

Något större hopp till ändringen när Barnkonventionen blir lag den 1 januari 2020, som innebär att alla beslut som gäller barn ska tas med utgångspunkt i barnets bästa och barnets vilja, sätter han inte.

– Barnkonventionen kommer vara jätteviktigt eftersom sporten måste börja utövas på barnens villkor men jag tror ändå inte att den kommer förändra ett skit eftersom jag inte tror att någon kommer våga ge föreningarna som inte följer den några konsekvenser. Men jag skulle vilja veta vad barnen tycker. På riktigt.

– I dag är det omvänt. En annan klubb tränar sju dagar i veckan och då tänker föräldrarna att de också måste göra det för annars blir de andra bättre. Det blir en hets att driva på istället för att bromsa. Någonstans måste förbundet nu gå först. Klubbarna består oftast av föräldrar och det finns så många relationer som gör att det är svårt för den sittande styrelsen att tillrättavisa någon annan förälder för då blir det ofta ett personligt vendetta. Och då slutar det där.

  • Erik heter egentligen något annat men vill inte framträda med namn då han är rädd att det kan påverka hans barns situation inom ishockeyn.

Laddar Live Upplevelse
  • Diskutera gärna i sociala medier under hashtaggen #utgallrad

ARTIKELN HANDLAR OM