Nu kan du inte sitta kvar, Boork

Mats Wennerholm

LULEÅ. Sjätte raka förlusten. Sämsta publiksiffran någonsin i Läkerol Arena.

Och sist i elitserien.

Nu kan du inte sitta kvar längre, Leif Boork.

Sparken, då? Nej, jag tror inte någon ledare i Brynäs har kraften att sparka Leif Boork.

Det kan han bara göra själv. Så stark är hans ställning i den klassiska klubben.

Boork har alltid haft en förmåga att bli större än de klubbar eller landslag han tränar.

Han jobbar efter det amerikanska mottot:

”It´s my way or the highway”.

Nu vet jag att det är alltid lätt att kräva att tränare sparkas hit och dit. Medievane Boork räknar nog med de rubrikerna i dag.

Det jag bygger mitt resonemang på är att jag tror att förtroendeklyftan mellan Boork och spelarna växt sig alldeles för stor.

Allt uppstod när han petade lagets ledande spelare redan till tredje matchen mot Södertälje.

Då hade första- och andrafemman varit tongivande i de två inledande storsegrarna mot Luleå (5–2 borta) och Linköping (9–1 hemma).

Inte första gången Boork misslyckas

Nu blev det istället 1–2 borta mot Södertälje och förtrollningen var bruten. Det skapade den förtroendekris som fortfarande lamslår Brynäs.

Att spelarna skulle varit fullt införstådda med den här experimentverksamheten är möjligt.

Boorks numera berömda rullningsschema med fem fulla femmor. Men vad jag hört så drog Andreas Dackell av sin klubba med full kraft i sargen, då han fick veta att han inte skulle spela mot Södertälje.

Det kallar jag en sund reaktion. Och sedan dess har inte Brynäs varit sig likt.

Boorks har drivit sin experimentlusta ett steg för långt. Det är inte första gången.

Jag och många andra minns hans sociala experiment med Tre Kronor i Canada Cup 1984. I andra finalmatchen mot Kanada skulle alla spelare i truppen gå på ett roterande schema och målvakterna (Göte Wälitalo och Pekka Lindmark om jag minns rätt), skulle stå halva matchen var.

Det slutade med att Kanada drog ifrån till 6–1 innan Håkan Loob, Kenta Nilsson, Thomas Steen & Co revolterade mellan andra och tredje perioden och sånär hunnit i kapp. Det blev 6–5 till slut efter en strålande slutperiod av ett toppat svenskt lag.

Gick efter VM 1985

Eller inför VM i Prag 1985, då Boork skulle träna ner laget för en formtopp till de sista matcherna i seriespelet (som det var på den tiden). Jag såg själv spelarna krypa av isen och spy under träningslägret i Malmö.

Det slutade med att blytunga svenska ben inte ens tog sig till finalserien. Sverige blev sexa – den sämsta svenska VM-placeringen på 37 år.

Och Boork satt inte kvar. Den gången.

Det banade istället väg för ”nödlösningen” Curre Lindström, ofta sedd över axeln. Men Curre fixade ett sensationellt svenskt VM-silver i Moskva 1986 och gick vidare till att bli folkhjälte i Finland.

Vad som händer med Boorken den här gången vet jag inte. Men jag vet att det redan i morgon är ny ödesmatch – mot Mora borta.

Och att klockan tickar.

Brynäs ska nog vara glada att inte Luleå hade sin förstakedja, då gästrikarna vann premiären borta med 5–2.

Nyss influgna Lubos Bartecko och kanadensaren Cory Larose bildade en ny succékedja med 21-åriga jättetalangen Johan Harju. De sänkte Skellefteå då Luleå vann med 3–1.

Mycket handlade om den Mikael Renbergs hemkomst i motståndarlaget Skellefteås färger.

Men lulefansen borde lämna Renberg i fred. De har ju redan en ny i Johan Harju.

Luleå har en bra mix. Unga hungriga spelare med hjärta för föreningen, spetsad med toppspelare från Tjeckien och Slovakien.

Ett lag på väg upp.

I går lämnade de över jumboplatsen till Brynäs.