Upplands Väsby

Materialaren som inte kan lägga av

Hannu Heinola, 76, har varit i Väsby sen 1970

avMarcus Leifby

UPPLANDS VÄSBY. Hannu Heinola, 76, stoppar in en snus stor som en Spaps-hjälm och lutar sig fram och säger det han sagt sedan 1970.

– Vi får se. Vi tar ett år i taget.

Sportbladet åkte till Vilda Väsby för att träffa materialförvaltaren som inte kan lägga av. 

– Kaffe!?

Vi hinner inte ens hänga av oss jackorna i det lilla pentryt i Vilundaparkens innanmäte innan vi står där med varsin pappmugg i näven, fotografen och jag.

Kaffet är så starkt att plomberna vill byta plats med varandra.

Lagets materialförvaltare Hannu Heinola, eller ”Honta” som alla kallar honom, har varit här sedan elva på förmiddagen för att säkerställa att allt är i ordning inför kvällens match.

Han har städat undan, plockat upp, hängt fram, slipat till.

Väsby ska möta Huddinge och ”Honta” börjar bli nervös, mot den här sortens inför-match-rastlöshet går det tydligen inte utveckla resistens.

– Mer kaffe?

Foto: Magnus Sandberg

14 man i en barack

Första gången Hannu Heinola klev in i de här omklädningsrummen var han 27 år gammal, nu har han hunnit fylla 76. 

1961 flyttade han från Björneborg i Finland till Hofors i Gästrikland för att arbeta. 

– Jag var 18 år då och jobbade som springpojke hemma i Finland, men det var så dåligt med jobb. Jag minns att jag kom till Hofors på söndagen och dagen efter, på måndagen, fick jag börja jobba. Det var bara att gå till SKF och anmäla sig så ordnade det sig. Ringverket. Tungt som fan.

– Vi bodde i en barack, 14 man. Det var så litet att man slog huvudet i väggen när man vaknade på morgonen.

1964 flyttade han till Väsby för att ta anställning på Metallverken, och senare blev han utkörare på ett stort bryggeri i Stockholm.

– En arbetskamrat som hette Uffe Karlsson jobbade som materialare och han undrade om jag kunde komma och hjälpa honom. Det var säsongen 1970/1971.

Har du spelat ishockey själv?

– Nej, aldrig. Jag har provat ett par skridskor en gång, det är väl det. Jag höll på lite med friidrott hemma i Finland. Det var stort då på 50-talet.

Vad var det du fann här, med ishockeyn, som gjorde att du fastnade? 

– Det är svårt..., säger han och blir tyst en stund.

– Det bara blev så. Allt var ju lite annorlunda på 70-talet. Vi fick åka med allt till ett tvätteri i Väsby för att tvätta, i dag sköter vi ju allt sånt här. På 70-talet delade vi ett litet omklädningsrum med fotbollen. Där satt spelarna och rökte och drack pilsner efter träningarna. Det var bra stämning, en fin kamratskap.

Foto: Magnus Sandberg

”Svårt att sluta”

”Honta” ropar på sina kollegor och poängterar gång på gång att de är flera som delar på sysslorna, och det är inga gröngölingar han arbetar tillsammans med. 

Lasse Lindell började som materialare 1979, Eero Liiti kom så sent som 1996, och så har vi ”Honta” som är inne på sin 50:e säsong.

Runt 115 års erfarenhet, alltså.

Jag undrar om det finns några som har burit mer trunkar, slipat fler skridskor, använt lika mycket tvättmedel som den här matris-trojkan.

– Det var lätt att börja men svårt att sluta, säger Lasse som ”fick den stora äran” att börja som materialare för tioåringarna när hans son började spela ishockey.

Foto: Magnus Sandberg

”Aldrig snack om några pengar”

På den vägen var det. 

När jag frågar hur många timmar de lägger ner varje vecka möts jag bara av ett enda stort mummel.

Lite reseersättning kan de få ut, om de har tur, men någon lön har de aldrig haft. 

– Det har aldrig varit snack om några pengar, man får nästan betala för att vara här, säger ”Honta” som bor utanför Norrtälje, sex mil nordöst om Upplands Väsby.

– Det är svårt att få tag på folk som är villiga att ställa upp. Det kostar. Ingen vill stå här 60 timmar i veckan. Det är ingen som frågar om vi vill fortsätta, för de vet att vi kommer, fyller Lasse i.

– Vissa spelar golf, vi spelar det här. Det här är vårt fritidsintresse, säger Eero.

Visst har killarna i laget blivit lite för bortskämda, de packar ju inte ens trunkarna själva nuförtiden, men det är samtidigt så materialförvaltarna arvorderas.

– Ser vi att killarna uppskattar det vi gör värmer det lite extra.

Foto: Magnus Sandberg

Wikegård som en konfirmand

Vi går en runda i hallen och ”Honta” visar foton på det där laget som fick smeknamnet ”Vilda Väsby”.

Säsongen 1987/1988 spelade de en säsong i Elitserien, det blev bara tre poäng och rask degradering men vad spelar det för roll nu. 

Niklas Wikegård, som var en av tränarna då, ser ut som en konfirmand på lagfotot, som att en av coacherna tagit med sig lill-grabben till en träning, och runt omkring hänger vimplar från motståndarna den där säsongen. 

Brynäs, Djurgården, Färjestad, Luleå, Skellefteå.

– Han var hetsig redan då, Niklas. Han ville så mycket och hatade att förlora, jag gillar honom, säger ”Honta”.

Lite längre bort står ”Leffe” och förbereder matchprogram, han har sin egen hörna precis vid entrén och här har han stått sedan 80-talet.

Hade det funnits ett sittdynekrav i svensk ishockey hade Väsby klarat sin licens utan problem.

Fem kronor styck och priset har varit detsamma i evigheter.

Inflationstakt?

Äh.

Foto: Magnus Sandberg

”Noll mål, noll assist”

– Där uppe, säger ”Honta” och pekar mot taket.

– ”Matte”, ”Bengan” och så jag, ”Honta”.

Mats Persson, Patric Hörnqvist, Hannu Heinola.

Vissa ser tre tröjor, andra en rejäl dos uppskattning trätt på en pinne som hissats till taket.

– Noll mål, noll assist. Det är inte många som har en sådan, väl? Klart man är lite stolt.

Har du aldrig fått erbjudande från andra klubbar?

– Arlanda ringde en gång. 

Men du blev kvar i Väsby?

– Ja, ja. Jag har aldrig velat någon annanstans.

Du är 76 år nu. Hur länge tänker du hålla på? 

– Man är ingen ungdom längre och det blir segare och segare. Bortamatcherna är tuffa så klart, mycket packning och släpande på trunkar med blöta grejer som luktar fan. Men jag kan inte gå hemma heller, då blir jag bara nervös och tänker på vad de gör här.

– Varje år när hösten närmar sig börjar jag längta hit. Till kamraterna. Så vi får se. Vi tar ett år i taget.

Hannu Heinola

Ålder: 76 år.

Bor: Spillersboda, utanför Norrtälje.

Familj: Sambo, dotter och barnbarn.

Intressen utom hockey: Fiska strömming.

Aktuell: Gör sin 50:e säsong som materialare i Väsby hockey i Hockeyettan Östra.

Favoritspelare genom tiderna: – Det finns många, men på 70-talet hade vi en kedja med ”Musen”, ”Masen” och ”Söla”. Göran "Musen" Söderström, Jan "Masen" Bäckman och Tommy ”Söla” Söderström.

ARTIKELN HANDLAR OM