Blott en mikrochans i spektaklet? Nej, nej
Publicerad 2016-09-15
Päiväniemi: Ni är varnade för Finland – i en turnering där show går före slag
Som vanligt, blott en mikrochans?
Nej, nej.
Det är en ny Mikko-möjlighet till ett blåvitt mirakel.
Och framtiden ser himla fin ut.
Den 22 augusti klockan 15.16 damp mejlet ned från NHL:s informationsavdelning.
Rubriken:
Mikko Koivu named Team Finland’s captain for World Cup of Hockey 2016
Beskedet var väntat.
Beskedet var glädjande.
Och beskedet var – statistiskt sett – en försäkran om finländsk framgång.
Med samma täthet som astronomer finner nya planeter (den vid grannen Proxima Centauri är så spännande att man nästan imploderar) underskattar de flesta experter Finland när mindre, i det större perspektivet alltså, stjärnor samlas och trär på sig landslagströjor.
Inför World Cup rankas Suomi av många som åtta av åtta lag.
Sist. Utan chans.
Endast Tjeckien och ett lag som döpts till Team Europe gör Finland sällskap där nere i bottenträsket, men Palat och Zuccarello blir ingen räddningsplanka i gruppspelet.
Där väntar nämligen Tre Kronor, Ryssland och ett vrålhungrigt nordamerikanskt U23-lag och med den trion är det logiskt att inse och anse att ”lejonen” blir fyra i gruppen.
Sist. Utan chans.
Men då borde fackmän, förståsigpåare och annat löst folk blicka bakåt ett drygt decennium.
För fakta finns: Finland har tagit medalj i samtliga turneringar sedan 2004 trots lika haltande rangordningar och analyser.
Den gemensamma nämnaren under denna trevliga era är Mikko Koivu.
Rutinen, hjärtat och respekten
När World Cup senast spelades, för tolv år sedan, landslagsdebuterade 21-årige Mikko Koivu i en så kallad (mer om det senare) superturnering. Finland skrällde, dominerade och nådde final där det till slut blev uddamålstorsk mot Kanada.
De tre OS-turneringarna därefter har – trots lika Salla-kalla förhandsförhoppningar – gett medalj med mersmak: silver (perkele!) i Turin 2006 samt brons i Vancouver 2010 och Sotji 2014.
I september 2004 var storebror Saku Koivu lagkapten. I laget lirade även legendarerna Teemu Selänne, Jere Lehtinen, Kimmo Timonen och Teppo Numminen. Dussinet år senare ingår hela femman i ”lejonens” ledarstab med Lehtinen som flockledare och general manager.
Trots den omgivningen är lillebror Koivu den store ledaren.
I omklädningsrummet, i båset och på isen.
”Att vara kapten är alltid en ära och samtidigt en uppgift med ansvar, som väcker härliga känslor”, sa Mikko pliktskyldigt men i mina öron lika ärligt efter utnämningen.
För så är det.
En mer given spelare att leda Finlands folkkäraste landslag finns inte.
Mikko Koivu har rutinen.
Hittills har det blivit 763 NHL-matcher för svenskstatens stolthet Minnesota Wild där han 2009 blev utsedd till ordinarie lagkapten, den förste och hittills ende i klubbens korta historia. Under denna tid har Wild sakta närmat sig toppen i NHL, nått slutspel de senaste åren men utan att få till en fullträff i Stanley Cup.
Mikko Koivu har också hjärtat.
Den ultimata tvåvägscentern har de gånger han representerat Finland varit hängiven sin uppgift och redovisat resultat. Förutom WC-silvret och OS-medaljerna var Koivu lagkapten när Finland tog nationens senaste VM-guld i Bratislava 2011 efter – trumvirvel – 6–1 mot Sverige i finalen.
Mikko Koivu har tillika respekten.
När Finland samlar ihop de bästa NHL-spelarna 2016 är det långt ifrån lika namnkunnigt som i tidigare mästerskap under 2000-talet. Och långt från andra nationer – på papperet.
Flammar upp om tio år
Men här finns en enorm utvecklingspotential – framtiden ser onekligen ljus ut.
Förutom 33-årige Koivu får veteranerna Jussi Jokinen, 33, och Valtteri Filppula, 32, dra tunga lass i laget där snittåldern ligger på precis över det lagliga för mycket av det unga amerikaner vill göra.
21-årige (den 2 september) Floridacentern Aleksander Barkov tillhör redan en av de mest rutinerade spelarna med tre NHL-säsonger och både VM-silver samt OS-brons på sitt cv.
De blivande supernovorna, tonåringarna Patrik Laine och Sebastian Aho, ska nu möta världens bästa spelare en månad innan de ens debuterar i NHL.
De ger förmodligen ett avtryck direkt, men det är om tio år de flammar upp.
Mer om det då.
Klart att en match skiljer sig från de andra. Den 20 september klockan 21.00 svensk tid avgörs förmodligen vilket lag som tar chansen att nå semifinal när Sverige möter Finland i lagens andra gruppspelsmatch.
Tre Kronor är stor favorit, som vanligt.
Men nu vet ”Henke” och ni andra: underskatta inte Mikko Koivu.
Några rader om själva turneringen också. Jag har aldrig, inte ens under de episka matcherna mellan Kanada och Sovjetunionen på 1980-talet när den hette Canada Cup, riktigt gillat spektaklet.
Ja, vi får se de bästa. Ja, vi får se världshockey. Ja, vi får se underhållning.
Men ”riktiga VM”? Nej.
Det saknas kontinuitet, det saknas känslor, det saknas allvar. Bara det att ett lag som heter Europa faktiskt kan vinna allt är störande.
För mig är majturneringen större. De spelare som ansluter gör det med hjärta trots 100 NHL-matcher i benen, de vill vinna, de vill skriva historia. Nu handlar det om semestersega lirare med ett fåtal ispass i kroppen som tvingas dit av NHL.
Det är show före slag.
Och hur ska vinnarna titulera sig? World Cup-segrare? WC-ankor?
En liten passus till tidigare rader: när Finlands juniorboom verkligen exploderar – låt oss säga sent 2020-tal eller inledning av 2030-tal – har vi troligen funnit liv på många, många planeter.
Ett litet galaxmästerskap då vore fint.
Kanada lär vara chanslöst mot Proxima b.
Det är skillnad på stjärnor och stjärnor.
Hockeyfeber! Ta ut ditt drömlag från World Cup – fina priser
