Leif Boork: ”Riddaren av damhockey”

Emelie Fredriksson

Förbundskaptenen ser slutet på karriären: ”Ska börja resa med frugan”

helskärm

NORRTÄLJE. I över 40 år har han stått i båset eller i tv-rutan och andats hockey.

Leif Boork börjar bli till åren och efter OS är det över.

– Jag vill resa och umgås med barn och barnbarn lite mer, sånt som man kanske missat tidigare, säger 66-åringen.

– Det var noll åskådare på vår träning i går och noll åskådare på vår träning i dag. Det finns inte en människa i hela Sverige som bryr sig om vad vi gör här. Eller jo, men du förstår...

Men i dag är det över 25 grader. Du vet ju hur Sverige blir då…

– Ja, men nån, NÅN, ishockeyguru borde det finnas som kommer hit och tittar.

– Alltså det är funktionellt här, men personligen kan jag tycka att man borde byta miljö ibland och komma ut i Sverige där damhockeyn finns. Där det kanske finns någon som vill komma och titta… Det tror jag tjejerna också tycker.

"Känner mig som riddare"

Damkronorna är på ett av många camp i Norrtälje och Leif Boork hade gärna sett lite folk på läktarna, mest för att åskådarna kan få igång snacket om hans lag; runt middagsbord och i bekantskapskretsar.

Jag följer ju dig på Twitter, precis som över 60 000 andra. Där blir det i alla fall väldigt mycket snack om damhockey…

– Haha, ja, jag pumpar på med damhockeyn. Herrhockey får de på alla andra möjliga håll. Jag känner mig lite som riddaren av damhockey där. Jag försöker vara med och flytta fram positionerna, så folk får faktiskt ta min envishet när det gäller damhockeyn. Sedan är det ju en del som tycker att det är för mycket också.

Jag såg någon som skrev att ”nu börjar du bli tråkig i din feministpropaganda”. Får du många sådana reaktioner?

– Ja, en del får jag. Och några menar på att ’nu har det blivit så mycket att jag avföljer dig’. Då brukar jag säga ’tjena, vi syns liksom’.

Har du fått färre följare?

– Nej, tvärtom. Det stiger hela tiden. Framför allt är det mycket kvinnor som hängt på och tycker det är bra, men det är även många andra inom herrhockeyn som fått upp ögonen för det lite.

Leif Boork ser nu, efter mängder av tränaruppdrag; i bland annat SHL-lag och landslag på både herr- och damsidan, slutet på sin karriär. Hans kontrakt med Damkronorna löper ut efter kommande OS, 2018 – strax innan 69-årsdagen.

– Då kommer jag sluta. Jag är nästan för gammal redan nu. Man orkar inte lika mycket. Det är mycket resande och rätt slitsamt. Jag var beredd att sluta redan 2008 och sedan efter tv-tiden också.

Det blir ingen expertroll då heller?

– Nej, jag tillhör absolut inte de som till varje pris måste finnas i rampljuset. Det är ingen som tror mig när jag säger det, men så är det.

"Barnbarnen börjar växa"

Vad händer sen då?

– Jag har många andra intressen vid sidan om som jag vill utnyttja så länge jag orkar. Jag vill resa och umgås med barn och barnbarn lite mer, sånt som man kanske missat tidigare, nu när de börjar växa upp och bli större. Vara lite friare.

Vart vill du resa?

– Jag vill hemskt gärna se Kina och Japan, vilket vi i och för sig kommer göra nu inför OS. Sedan vill jag och frugan åka till Nordamerika. Hon har aldrig varit där. Vi vill resa ’coast till coast’ och det är ganska långa resor i så fall. Hoppas man är frisk och kry och att vi får tid till det.

Spelarnas tillvaro beskriver Leif Boork som en balansgång på en lite slak lina. Under ett camp som nu måndag-torsdag drabbas de som jobbar av fyra dagars inkomstbortfall – något det inte finns någon täckning för. Och samlingarna är många.

Visste du vad du gav dig in på när du tog över Damkronorna?

– Nej, inte ett dugg. Jag visste inte särskilt mycket, hade inte sett matcher, visste inte hur de tränade och kände inte någon spelare. Jag hade sett några matcher från Turin-OS, men jag tror knappt att jag hade sett en hel dammatch innan jag kom in i det här. Meningen vad ju också att jag skulle vara med kort som en stödfunktion till ledarna i OS i Sotji.

"Fått inspiration"

Om du visste det du vet idag. Hade du fortfarande blivit förbundskapten?

– Ja, det tror jag. Kolla bara min karriär. De uppdrag jag haft som tränare innan har antingen varit i lag i kris eller i lag som ska satsa. Jag är ingen förvaltare. Det här var ett nytt område av ishockeyn som jag var klart nyfiken på, och även om förutsättningarna är helt andra så tror jag inte att jag ångrar det. Tvärtom! Jag har fått inspiration att medverka till att göra saker bättre, förbättra möjligheterna för dem.

– Om jag hade varit klubbledare i dag så skulle jag satsa stenhårt på att gå jämsides med herrhockeyn. Med den genusdebatten som finns nu inom företag, arbetsliv och även det civila livet så förstår jag inte argumentationen att ’vi väntar till det blir större’ eller ’vi har inte råd just nu’.

Men om du inte...

– Ja, jag har varit precis där själv. Jag hade tänkt likadant själv och varit helt ointresserad av det. Så det är helt klart en kunskapsfråga, en insikt; att man förstår vad det är för verksamhet och hur duktiga de här tjejerna är på ishockey.

Har det varit en personlig resa för dig till och med?

– Personlig resa är kanske lite för stora ord. Men jag har fått respekt för en ganska stor del inom hockeyn. Jag har hållit på med ishockey i 45 år och inte förrän nu på gamla år upptäckt den professionalism som finns. Det är jag glad att jag fått göra. Nu har jag kompletterat bilden, vilket känns skönt. Jag hade kunnat missa en stor del av hockeyn annars trots att jag varit med så länge.

Vore det surt att lägga av utan en medalj?

– Man vet ju hur oerhört mycket det betyder för tjejerna, speciellt de äldre, med tanke på omständigheterna också. Herrarna kanske slänger ett VM-brons i lådan, men det kommer tjejerna aldrig att göra. De får inga pengar och en bronsmedalj från ett VM, eller medalj i OS, betyder så mycket för dem. På det sättet skulle det kännas surt – att jag inte lyckades bidra med det.