”Var en riktig gambler – en orädd lirare...”
Sportbladets Michael Carlsson minns vännen Frank Andersson: ”Känns konstigt att du inte kommer ringa på lördag för att gå igenom V75”
Jag fick det sista sms:et från honom i onsdags – dagen före den stora hjärtoperationen.
”Har vi något drag på DD i kväll”, löd det.
Så var han, Frank Andersson – trav- och spelintresserad in i det sista.
Jag lärde känna brottarlegendaren när jag jobbade på Jägersros sekretariat i mitten av 90-talet. En tisdag eftermiddag kom han in på kontoret i skinnbyxor och undrade om jag kunde hjälpa honom att göra en annons i travprogrammet. Frank var igång och skulle öppna en krog i Malmö, en sportbar som döptes till Champs. Jag minns inte riktigt, men någon bra vinnare måste han ha fått för redan nästa tisdag kom han återigen in före tävlingarna och ville gå igenom leken.
Så inleddes vår vänskap som har varat i 23 år, fram till nu. Den obligatoriska genomgången inför tisdagskvällens tävlingar på Jägers hölls alltid inne på mitt rum och Frank var – hör och häpna – alltid i god tid till travet.
Vi bodde nästan grannar i Kronprinsen i Malmö på den tiden och började umgås regelbundet, nästan alltid med travet i centrum.
Hade alltid en förklaring
Frank var en riktig gambler, en orädd lirare som spelade högt och tufft.
Minnena och historierna är förstås oändligt många. Så många spelhistorier man har fått lyssna till om och om igen. Allt från vinnare från Björn Goop som räddade dagen, till kusken som lämnade klart efter provstarten och som du sprang och spelade åt (hästen vann till 13 ggr), till missade målfoton eller flerbongar som satt som en smäck. Framgångar och motgångar som det är inom travet.
Allt från hur bröstfickan på skjortan var så full av sedlar att den stod rakt ut, till det omvända. Frank hade alltid en förklaring till varför det gick som det gjorde. När det var oflyt en längre period kunde han ibland säga med ett garv:
”Nu jävlar Carlsson, är det lika svart som natta i Lübeck”.
Men om vi går utanför travet ett ögonblick, så måste jag dela med mig av ett annat minne jag har från Malmö-tiden. Det var när Frank räddade livet på en kille en natt när vi var på väg hem från en nattklubb. Mitt på Gustav Adolfs torg höll en kille på att bli misshandlad av ett gäng på flera personer, men Frank tvekade inte en sekund utan ingrep.
Efter att ha skrämt samtliga på flykt slet han av sig sina kalsonger med ett ryck och band om den blödande mannen som hade blivit knivskuren. Frank räddade därmed mannen från att förblöda i väntan på att ambulansen kom.
Det blev ännu en av många löpsedlar dagen efter där mannen tackade Frank för att ha räddat livet på honom.
”Ingenting jämfört med det här”
Efter flytt till Stockholm för oss båda, Frank tog omvägen via Halmstad under några år, fortsatte vi att umgås. Jag minns när han ringde en dag från Timo Nurmos dåvarande träningscamp i Fituna och sa: ”Nu har jag köpt in mig i en riktig lovande tvååring. Men vi måste döpa om hästen, han ska heta Red Hot Dynamite”. Det är tio år sedan nu och hästen blev en riktig stjärna.
Han hade en makalös säsong som treåring och radade upp segrarna. Red Hot Dynamite vann både Kriteriet, E3-final och Breeders Crown.
Vi var tillsammans på Solvalla under Kriteriesöndagen och när det var minuter kvar till start berättade Frank att hjärtat skenade i expressfart av nervositet. Man såg nästan hur bröstet bultade genom tröjan på den flerfaldiga världsmästaren. ”Brottningsmatcherna i VM och OS var ingenting jämfört med det här”, sa Frank.
Blev favorittränaren
Efter Red Hot Dynamite blev Timo Nurmos favorittränaren för Frank Andersson. Han gillade framför allt att hästarna var så starka och gick in i mål. Frank berättade många gånger att han själv var emot när Red Hot Dynamite flyttades från Nurmos senare under karriären.
På en travgala på restaurang Rondo i Göteborg ställde sig Frank upp och tackade Timo Nurmos för tränarjobbet bakom hästen. Det vet jag att Nurmos har uppskattat mycket.
Spelade några tusenlappar
Nurmos är också inblandad i en spelvinst som Frank mer än gärna berättat om i alla år. Det var när Solvalla-tränaren sa till oss att spela Beau Mec i Svenskt Travderby.
Han var minst betrodd av Nurmos fyra hästar som han hade med i Derbyt det året. ”Om ni har lite småpengar som ligger och skramlar i byxfickan, som ni vill bli av med, ta och lägg dem på Beau Mec, sa Nurmos till oss.
Frank, som hade mer ”småpengar” i fickan än vad jag hade, spelade några tusenlappar på en rak Dagens Dubbel med Beau Mec (som vann Derbyt till 15 ggr) mot G.H.Nemo i andra till DD-oddset 40 gånger som gick in.
Så var ofta Franks spelstrategi. Alltid en rak dubbel. Att ta med flera hästar var fegt, brukade han säga.
Ingenting är mer sant
Det har skrivits mycket om att Frank hade ett stort och gott hjärta. Ingenting är mer sant. En stor och stark idrottsman som kunde vara så snäll och ödmjuk och samtidigt spännande. En karismatisk man med glimten i ögat, charmig, och ständigt med nya idéer.
Han tog sig alltid tid för att snacka med alla och hade en härlig humor, underfundiga kommentarer och ständiga garv.
Som när vi gick på stallbacken på Jägersro en V75-lördag och Frank hade med sig sin vän, konstnären Al Sharp Wagiella, vars telefon ringde. Al tittade misstänksamt på telefonen och kände inte igen numret på displayen. Då skojar Frank och säger; ”Det är lugnt Al, du kan svara. Kronofogden jobbar inte på lördagar.”
Snabb i replikerna har han alltid varit den gode Frank, och hos honom har det aldrig vilat några ledsamheter. En bra kock var han också, vilket kanske inte många vet, men Frank gillade att stå i köket och laga mat. Han har bjudit mig på allt från oxfilé och bakad potatis, kalkon med gräddsås, till stuvad vitkål med knaperstekt falukorv. Husmanskost gillade han speciellt mycket. Alltid följt av en V75:a eller liknande och travet på tv.
Idéerna var många
Under en period var Frank krönikör här i Sportbladet och jag hjälpte honom att skriva krönikorna.
Idéerna var många och han gick alltid ner och köpte tidningen dagen efter och brukade ringa upp. ”Det var jättebra, men allt jag sa kom inte med”, brukade han säga.
Utrymmet var begränsat och med Franks idéer och kommentarer hade vi lätt kunna skriva ett par krönikor till varje gång.
Vi har sett prov på Franks vinnarskalle många gånger genom åren. Då tänker jag inte bara på brottningen, utan även på andra saker vid sidan om. Jag såg på nära håll hur han gick in stenhårt för ”Let’s Dance” och tränade mer än någon annan och drack ingenting annat än mjölk under den perioden. Han tog sig till final och blev tvåa på målfoto mot Jessica Andersson.
Eller om det så gällde en enkel biljardmatch med kompisar på biljardhallen i Stockholm en fredagskväll. Frank gick alltid in benhårt för att vinna.
”Går min tuffaste match”
Frank har haft en vacklande hälsa de senaste åren på grund av hjärtproblemen och åkt in och ut på sjukhusen flera gånger.
På något sätt har man alltid känt att, det är Frank, Stålmannen, han klarar det också. Han har alltid kommit tillbaka. Men när jag pratade med honom i onsdags förra veckan, dagen före operationen, medgav han att ”i morgon går jag min tuffaste match”.
Ändå ville han snacka Dagens Dubbel och om det fanns någon klar vinnare på Solvalla. Tyvärr vann Frank inte den matchen.
Frank dog vid bara 62 års ålder vilket så klart är åt helsike för tidigt. Men jag är glad att jag fick lära känna dig och vara din vän under en lång period av våra liv.
Minnena är ljusa och jag saknar dig redan.
Det känns konstigt att du inte kommer att ringa på lördag för att gå igenom V75.
Vila i frid kompis.