Ex-modellens svåra tid: ”Gör det tills jag dör”
Monica Sahlgren-Fromell i stor intervju om: • Karriären som modell • Svåra olyckan • Dödsfallen • Vägen tillbaka
Uppdaterad 2021-04-17 | Publicerad 2021-04-09
70-åriga ex-modellen Monica Sahlgren-Fromell skadade sig allvarligt i en olycka 2008.
Hästarna blev hennes räddning.
– Träna häst kommer jag att göra tills dagen jag dör, säger hon till Trav365.
Vi börjar dock som sig bör från början. En fyraårig tjej som då bodde hos farmor och farfar förälskade sig i hästarna då familjen tillsammans brukade se paraderna vid slottet i Stockholm. Ryttarna brydde sig Monica inte om det minsta, det var djuren som tjusade henne. Hon var bara 19 år när hon köpte sin första häst och sedan dess har det blivit många till, och äventyren desto fler.
Under ungdomsåren gick hon på en flickskola, vilket var vanligt på den tiden, men redan som 16-åring fick skolan besök av en agent som letade efter potentiella modeller för ett utlandsäventyr – och Monica fångade hans blick. Trots moderns oro att skicka iväg dottern till ett främmande land var det aldrig något snack utan hon skulle bara iväg och lufta sina vingar. Äventyret gick till Frankrike och Paris, där en karriär som modell inleddes.
– Det var väldigt tufft inledningsvis. Vi blev släppta i en storstad, utan pengar och boendes på ett risigt hotell. Där skulle vi klara oss själva och jag hade ingen inkomst de tre första månaderna. Dessutom behandlades vi modeller inte så bra och det var verkligen inte glamoröst. Jag åt mycket sallader, eftersom detta var det enda man hade råd med. Många av mina vänner gav upp tidigt men jag var inte välbärgad och valde att kämpa på. Mycket av det vi tjänade gick dessutom tillbaka till agenten, som kostnaden för boendet, berättar Monica för Trav365.
”Det är på liv och död ofta”
Hennes envishet lönade sig dock och på sikt började uppdragen trilla in. Pengarna likaså. Monica, som älskar att resa, fick se världen. Milano och New York väcker positiva minnen men efter sex, sju år hade hon tröttnat på kringflackandet och den ytliga tillvaron, och ville tillbaka till Sverige. En gård inhandlades och flera hästar med det.
– Jag ägde flera hästar samtidigt som jag arbetade som modell, men eftersom det blev mycket resande så tvingades både min syster och vänner ta hand om djuren långa perioder. Flytten tillbaka har jag aldrig ångrat, trots att jag fick bra modellerbjudanden. Min nisch var tidningar som specialiserade sig på en ungdomlig look, vilket jag hade. När modehusen hörde av sig sa jag bara: "nej, nej, nej." Det var inte min grej. Modellyrket är tufft. De mest framgångsrika modellerna tjänar väldigt bra men inte alla. Det är på liv och död ofta.
Här hemma öppnade hon ridskola i Båstad, sedan en i Hörby. Den tidigare karriären hade hon lämnat bakom sig och har aldrig blickat tillbaka.
– Jag var nog en häst i ett tidigare liv. Ingen i min familj har hållit på med hästar tidigare, bara jag. Om det händer att jag blickar tillbaka på mina år som modell? Inte så ofta, men det finns några foton på mig på väggarna här hemma. De är fina. Hur en ung Monica skulle stå sig mot dagens fotomodeller har jag ingen aning om.
Jägersrotränaren har hunnit bli till åren och fyllde för inte så länge sedan 70 år. Trots en hel del krämpor finns det inga som helst tankar på att gå i pension.
– Att vara 16 igen skulle jag nog inte vilja vara, det är faktiskt mysigt att vara 70 och jag trivs med tillvaron. Träna häst kommer jag att göra tills dagen jag dör. Man måste ju leva! Jag tycker så synd om människor som går i pension och sedan sitter hemma ensamma. Resa är ett annat intresse, men tyvärr har det inte blivit mycket sådant sedan pandemin började.
Skadade sig allvarligt under en träningstur
Monica har många år i gemet och hon har upplevt det mesta. Mycket positivt, men även flera tragedier. Åren mellan 2005-2007 ser hon som sina bästa inom travet och hon minns med glädje större segrar med hästar som Sonnbo Dole, Spot Wareco, Tecos Wareco bland flera andra.
– Tecos lever fortfarande. Han är 20 år men tror att han är två. Han tränar fortfarande ihop med de yngre hästarna. Den roligaste segern är den med Sonnbo i K.G.Bertmarks Minne.
2008 vill hon dock helst glömma, då hände nämligen något som ännu i dag, 13 år senare, gör sig påmint. Under en träningstur på gården råkade Monica ut för en allvarlig olycka där hon under ett fall skadade sig allvarligt. Hennes uppsittning råkade ut för ett materialfel och började skentrava, sekunden senare åkte hon i backen.
– Min häst var psykiskt instabil och när ”mössan” som han hade på sig hamnade på sned fick han panik. Han sprang upp i sulkyn på hästen framför. Jag flög ur, slog i en stängselpåle och snurrade runt som i en karusell. Både lårben och armbåge slogs av, och dessutom fick jag en hjärnskakning. När jag vaknade till försökte jag ställa mig upp, men det gick inte. Så där låg man, och när tjejen som körde den andra hästen sprang fram till mig så bad jag henne att ta ner mitt ben från staketet. "Men ditt ben sitter inte fast i staketet", svarade hon. Mitt huvud kunde inte greppa verkligheten.
”Jag lider av hjärntrötthet”
Ben och armbåge lappades ihop och det tog lång tid innan Monica kunde gå igen. Skadorna läkte med tiden, men tyvärr kämpar hon fortfarande med sviterna efter hjärnskakningen.
– Jag lider av hjärntrötthet. Det har blivit lite bättre på senare år men jag har svårt med koncentrationen. På förmiddagarna går det bra att skumma igenom tidningar och så, men under eftermiddagarna blir det bara praktiska saker med hästarna. På fritiden ägnar jag mig åt en del yoga och keramik, det är kul. Träffa familjen gör jag också gärna. Två barn och tre barnbarn. Min dotter red ponnyhästar som ung men efter flytten till Umeå dog det intresset. Sonen har faktiskt tagit amatörlicens men är för upptagen med sin restaurang numera. Han är riktigt duktig och de har en stor, fin uteservering.
Som om inte denna incident hemma på gården vore nog så berättar den sympatiska järnladyn vidare om flera efterföljande år då en förbannelse tycktes vila över hennes verksamhet.
– Allt blev fel en period. Vi försökte avla en del vid sidan av... och... usch alltså. Det var hästar som dog under mystiska förhållanden. En häst förolyckades i Danmark, en annan togs in från hagen men kunde sedan inte resa sig ur boxen. Han skadade nog sitt bäcken och gick inte att rädda. Och så fick någon fölunge problem med bakknäna. Det var verkligen deprimerande då och jag tänkte att: "nu skiter jag i det här." Hästantalet gick ner till fyra, men en tid senare var vi uppe i tio. Hur det gick till har jag ingen aning om.
Valeria döptes efter Amelia Adamo
Många av hästarna i hennes stall delar efternamnet "Wareco" – en uppfödarpseudonym med bakgrund i maken Rolfs tidigare företag som specialiserade sig på handverktyg. Hästarna har allt som oftast döpts efter just verktyg, dock inte stallets nuvarande reklamhäst Valeria. Historien bakom det namnvalet är ett helt annan. Hon är nämligen döpt efter mångsysslaren Amelia Adamo, vars ena mellannamn är just Valeria.
– 2010 blev en av mina väninnor strandsatt i Italien ihop med Amelia och en massa andra tanter. På grund av ett vulkanutbrott rådde det flygstopp och det skulle snickras ihop bussresor hem åt dem alla, vilket Amelia ordnade. Ungefär samtidigt hade jag två föl och valde att döpa dem till Amelia Wareco och Adamo Wareco, vilket Amelia Adamo tyckte var kul. Adamo var inget hit, och Amelia gick sönder tidigt och togs till avelsboxen istället. Hennes förstfödda är ingen mindre än Valeria Wareco.
Amelia Adamo, människan alltså, visade intresse av att köpa in sig i sin namne men avråddes av tränaren.
– Vill man skaffa sig ovänner så kan man låta dem köpa in sig i hästar, och det ville jag inte. Dessutom är hon inte någon hästmänniska, men det händer att hon skriver om Valeria Wareco på sin blogg. Vi håller kontakten och jag drar iväg sms när hästen startar.