Travet måste bli mindre statiskt

Jag har många önskemål angående svensk travsport men ett av de hetaste är definitivt:

F l e r r o l i g a lopp.

Svensk travsport har många förtjänster. Men som Harvey Keitels karaktär säger till John Travolta och Samuel L Jackson där han sitter i baksätet på deras bil ­efter att ha ordnat upp en ”incident” i Quentin Tarantinos Pulp Fiction från 1994: “Vi ska inte börja s…”

Eeeh, va? Passar det sig inte att skriva vad han sa? Okej då, då får ni kolla upp det själva, ni som inte vet vad Keitel sa i denna klassiska filmscen.

Andemeningen är hursomhelst att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken – eller att inget är så bra att det inte kan bli bättre.

Det gäller svensk travsport också.

För, let’s face it, den har sina har sina problem den med.

Det mesta är värt att testa

Ett av de dem: de händelsefattiga loppen.

Så vad kan man göra åt det här problemet?

Ja, det är ju svårt att straffa ut de skickliga, alltså stortränarna och lånekuskarna. Men det finns andra åtgärder att ta till. Micke Nybrink skrev om det för några veckor sedan; om hur man exempelvis kan köra fler långlopp eftersom dessa tenderar att vara mer händelserika.

Det är en alldeles utmärkt idé.

Mer då? Olika utformning på banorna? Fler milebanor, banor med nivåskillnader (som Vincennes), gräsbanor? Höjda förstapris, så att det blir mer intressant att faktiskt tävla om segern?

Ja, det mesta är värt att testa. Men det låter som dyra lösningar.

En billigare är att de som gör propositionerna till våra lopp tänker nytt.

Varför är det till exempel alltid så i våra flerklasslopp att det står ett gäng hästar på start, ett gäng på 20 meters tillägg och kanske ytterligare några ytterligare 20 meter bakom? Varför så statiskt? Jag vill se lopp där rutinerade rävar ska ta 40, kanske 60 meter på betydligt mer oprövat motstånd, men utan att det är några hästar i vägen. För det är ofta det som är problemet: att oavsett hur fort köhästarna travar slutrundan har de för långt fram.

Men med, säg sex hästar på start och sex, betydligt bättre hästar på 40 eller 60 ­meters tillägg och inga hästar däremellan, hur skulle det gå då? När de rutinerade hästarna jagat ifatt och faktiskt har slag­läge i stället för att sitta i nionde utvändigt.

Det skulle jag vilja veta, för jag har – när jag målar bilden i mitt huvud – absolut ingen aning. Men det skulle sannerligen vara en glädje att tippa och titta på ett sådant lopp. Och jag tror, vill gärna tro, att det skulle innebära en utmaning för kuskarna att köra sådana lopp – när de skulle tvingas tänka lite nytt (dom också), och inte bara ”spets, 19,5 första varvet, dra undan på slutrundan, köhästarna chanslösa, tackar”.