Tragiskt att tusentals äldre aldrig får besök

Gamla kvinnors ensamhet är störst – men pratas om minst

Den äldre damens lägenhet stank av urin.

Trots att hon hade råd vägrade hon anlita hemtjänsten. Och ingen kände till hur hon hade det.

Myten om att kvinnor alltid reder sig själva, leder till att deras stora ensamhet glöms bort.

Min farmor blev 97 och mormor hade fem systrar som jag sett krympa ihop och bli gamla. Ändå vet jag nästan ingenting om kvinnligt åldrande. Ännu mindre om hur bottenlöst ensamma äldre kvinnor kan vara, inser jag inför min kollega Jenny Svenberg Bunnels gripande film Porträtt av ensamheten ( se den i tv-spelaren ovan)

De silverhåriga damerna i den har en sak gemensamt. 

De vill inte göra någon stor sak av sin sociala och känslomässiga isolering. 

Jag har ju haft ett bra liv, säger de. Inte ska jag klaga. 

70-åriga Marianne faller och ligger ensam hemma på golvet i 14 dagar, med endast toalettvatten att dricka. ”Jag gav mig fan på att jag skulle ta mig upp själv” säger hon.

Foto: Magnus Wennman

Kvinnor har ju i generation efter generation tagit hand om andra och lärt sig att vara tacksamma, inte kräva för mycket. Inte ens när de har svårt att gå eller sköta hygienen vill de bli belastningar för någon annan.

Resultatet är att vi ständigt pratar om mäns ensamhet som ett utbrett samhällsproblem, när kvinnor över 85 år är den gruppen som är ensammast av alla. Bland dem är 18,5 procent helt socialt isolerade.

Den ensamme mannen har blivit en ikon, en tystlåten cowboyhjälte eller den där mysmannen som heter Ove.

Samtidigt lider tiotusentals äldre kvinnor i tystnad av sitt utanförskap. Fler än 100 000 svenska kvinnor över 75 år träffar aldrig sina anhöriga. Ta in den sorgliga siffran. Den handlar om barn och barnbarn som aldrig ens orkar komma förbi och säga hej.

Och ja, det är ett lidande. Det gör ont att sakna sammanhang.

Enligt exempelvis forskaren Peter Strang vid Karolinska institutet blir vi mer smärtkänsliga när vi saknar kontakt med andra människor. 

Många söker vård för smärtan, men mot ensamhet finns inga piller. Det är hjärnan som reagerar. Vi är inte skapta rent biologiskt för att leva en och en. 

Foto: Magnus Wennman
Gunhild i Jenny Svenberg Bunnels film Porträtt av ensamheten.

Jag läser i en ny skrift från pensionärsföreningarna PRO, SKPF och SPF seniorerna, att all form av gemenskap hjälper. Det gör till och med mindre ont när man tittar på foton av dem man älskar – eller älskade, innan de försvann. 

Ensamheten är farligare än fetma, än att röka 15 cigg om dan. Risken för att dö i förtid, drabbas av högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, stress och depressioner blir också större, i den tomma tillvaron.

Nyligen berättade SVT om att hemtjänstpersonal i dag allt oftare hittar stupfulla gamlingar på golvet, får städa bort flaskor och spyor. Även missbruket ökar dramatiskt, just bland äldre kvinnor.

Slå ut allt detta på en befolkning där allt fler blir allt äldre – prognoser visar att antalet svenskar över 80 år kommer fördubblas till nära en miljon 2050.

Vi står inför en lavin av ensamhet

Vi står inför en kommande lavin av ensamhet, utan att politikerna låtsas om det. 

I till exempel Storbritannien har man börjat inse vidden, och utsåg nyligen en ensamhetsminister i regeringen. Här i Sverige är ensamheten ännu större, med fler singelhushåll än någon annanstans i EU. Sex procent av svenskarna uppger i undersökningar att de är ensamma varje kväll i veckan.

Man kan säga att vi lever i en tid då självständighet, frigörelse och individualism är ledord – men dör i ensamhetens fängelse. Och än så länge har vi ingen aning om hur vi ska tackla det problemet.

avNatalia Kazmierska

ARTIKELN HANDLAR OM