Elsa, 12, har tumör – får tröst av hund

”Att träffa Livia på sjukhuset var jätteroligt”

Cecilia Gustavsson

FAGERSTA. Ingen kan ana att det finns en tumör i hjärnan på Elsa Crona, 12 år.

Hon har tillbringat lång tid på sjukhus. En stor hjälp har varit Livia, Sveriges första terapihund för barn.

– Jag älskar henne, säger Elsa.

Följ Svenska Hjältar på Facebook för fler liknande artiklar

helskärm

Hos familjen Crona pågår vardagen som vanligt. Det slår i dörren när Elsa och lillasyster Clara, 10, kommer hem från skolan, hämtade av pappa Johannes. Mamma Ann-Catrin kelar med kaninen Molly och sätter på kaffe.

Faran som alla är högst medvetna om – Elsas hjärntumör – håller sig just nu i schack.

– Jag tänker att jag vill leva. Och att det finns hjälpmedel, så att jag inte behöver vara stressad, säger Elsa själv.

Hon försöker att inte tänka på tumören så mycket.

Livia på besök

I dag blir det ett kärt återseende: Livia, som Elsa fick träffa under sina tuffa behandlingar, hälsar på med sin matte, överläkare Ann Edner. Det blir många klappar, kramar och förtjusta rop när labradoodeln Livia rusar fram och vill leka och kela.

Livia är sju år och Sveriges första terapihund för barn. Hon gör livet gladare för svårt sjuka barn på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Matte Ann Edner är stolt:

– Hon älskar att jobba, att vara nära barn är det bästa hon vet. Hon möter alla på deras egen nivå, antingen det är en 4-åring som vill leka eller en 10-åring som behöver vila.

Livia har blivit hela familjen Cronas kelgris. Föräldrarna har knappt ord för vad hon betytt för deras äldsta flicka.

– Livia skapar ett lugn, när vi ser dem tillsammans är det att se livet återkomma i Elsas ögon. Barn som är svårt sjuka kan verka avstängda för världen, men Livia lockar fram barnet som finns därinne. Att få se det i sin egen dotter är medicin för själen, säger Johannes.

Elsa, hur var det att få träffa Livia på sjukhuset?

– Jättebra. Hon blev som en syster nästan, som en i familjen. Det kunde kännas som om det åskade inuti mig, men när hon kom försvann det.

Det var sommaren 2010 som tillvaron slogs sönder för familjen. Elsa skulle fylla fem om ett par månader, men var sig inte riktigt lik. Ibland hittade hon inte orden, och balansen verkade sämre.

Efter ett läkarbesök stod orsaken klar – i Elsas hjärna fanns en tumör, stor som en tumnagel.

– Jag bara skrek rakt ut – neeeej! Det bara brast för mig, minns Ann-Catrin.

Ingen operation

Ett tungt besked var dessutom att tumören sitter så illa till att den inte går inte att operera. Under ett par år vilade den bara, och läkarna lät den vara. Familjen försökte leva på så vanligt som möjligt trots rädslan.

Så, vid en kontroll 2012, förändras allt. Tumören har börjat växa. Elsa är sex år och tvingas genomgå en behandling med cellgifter i ett och ett halvt år. Växten stoppas.

Lugnet är tillfälligt. 2014 börjar tumören förändras igen. Då sätter läkarna in strålbehandling.

– Elsa fick nästan panik av att ligga helt stilla ensam i ett rum och få strålning. Men hon är så jätteduktig, hon stålsatte sig och bestämde sig för att klara det, berättar Ann-Catrin.

Det var hon som fick syn på Ann och Livia från början.

– Jag såg dem när Elsa och jag var på väg till lekterapin på sjukhuset. Jag tänkte ”Va, en hund på sjukhus?” och tog kontakt.

”Lockar fram barnet”

Det visade sig att den lurviga, glada Livia jobbar just med att pigga upp de svårt sjuka barnen på sjukhuset. Hon lyckades lysa upp Elsas vardag under den tunga behandlingstiden, när Elsa var svårt medtagen och ledsen av strålningen.

– Redan första gången hon kom kunde jag klappa och prata med henne. Vi lekte, hon kom upp i sängen och var alldeles varm, berättar Elsa.

Den senaste behandlingen var klar i december 2015. Elsa har hela tiden velat gå till skolan så mycket hon orkat, även om hennes närminne har försämrats av strålningen. Nu går hon i sexan och har inte behövt gå om någonting. Även i skolan har Livia och matte Ann varit på besök till allas glädje.

Just nu går Elsa på kontroller varje halvår. Ingen vet hur länge hon och familjen kan andas ut.

Hur gör ni för att försöka leva som vanligt?

– Det är lite som en tickande bomb, men på något konstigt vis blir det vardag av det här också, säger Ann-Catrin. Vi försöker leva här och nu.

Johannes instämmer:

– Vi måste hantera att tumören finns där. Vi försöker vara öppna om det och prata om det när vi behöver. Vi har blivit bra på att ta vara på stunden, vi skjuter inte upp någonting. Om vi känner för att gå ut och äta gör vi det, vi gör korta utflykter och lever i nuet.

Elsa själv låter inte tumören stoppa framtidsdrömmarna:

– Jag vill nog bli polis och hjälpa andra. Jag har riktigt svårt för orättvisor.

Följ Svenska Hjältar på Instagram!

Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.

Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.

Av dessa utser vår jury åtta hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan.

Missa inte galan den 11 december 2017 på Aftonbladet.se och TV4!

Nominera din hjälte här nedan!