Andreas fejkade magont för att slippa gympan – opererades på sjukhus
Uppdaterad 2017-09-19 | Publicerad 2017-09-18
LINKÖPING. Varje dag mobbas 60 000 barn i Sverige.
För Andreas Jonsson gick det så långt att han började fejka magsmärtor – som ledde till en operation.
– Vi åker in till länssjukhuset Ryhov och jag kommer dit, läkaren undersöker magen och jag fejkar så pass hårt att läkarna opererar mig, säger han.
Följ Svenska Hjältar på Facebook
Några få veckor har gått på höstterminen. Tiotusentals barn i Sverige bär på en extra tyngd varje dag: klumpen i magen när de går till skolan.
Så var det för Andreas Jonsson, i dag 34, också.
Mobbades svårt på idrotten
Värst var det på gymnastiktimmarna. De var en mardröm.
– I årskurs två så började mobbningen genom gymnastiken. Jag blev inte vald. Då valde lag röd och gul varannan gång och till slut var det bara jag kvar. Och när då till lag röd till slut ska välja, då väljer man inte mig, utan då säger man till lag gul: ”Ni kan ta”. Varvid lag gul svarar: ”Men vi vill inte ha Andreas”.
– Och så står man där och de vill inte ens ge mig chansen att visa vad jag går för. Så jag lärde mig väldigt tidigt att hata gymnastiken. Jag lärde mig väldigt snabbt att inte gilla idrott överhuvudtaget.
I duschen blev Andreas piskad av de andra killarna med ihopvirade handdukar som snärtade över honom.
Mobbningen ledde till att Andreas ljög ihop att han hade ont i magen för att slippa gå på idrotten.
– Jag säger till mina föräldrar att jag har brutalt ont i magen. Att jag inte klarar att gå till skolan, i hopp om att mina föräldrar ska tro att jag är magsjuk. Men det gick så långt att vi åkte in till länssjukhuset Ryhov och jag kommer dit, läkaren undersöker magen och jag fejkar så pass hårt att läkarna opererar mig. Då gick jag i tredje klass.
Tillbaka i skolan som ”Äcklet”
Minnet av det är ett 12,5 centimeter långt ärr på magen. Blindtarmen togs bort, trots att det inte var något fel på den.
– Jag slapp både skolan och gymnastiken för ett tag för att jag var nyopererad. Men när jag kom tillbaka var jag fortsatt fettklumpen, äcklet, rödtotten, glasögonormen, Jesus, Abraham och Moses – för att pappa var pingstpastor.
För att ingen skulle se hur mycket Andreas tog åt sig av mobbningen byggde han upp en bild av sig själv som klassens clown.
– Skolan blev ett helvete, samtidigt som jag då byggde upp en mask där jag var en spelevink. Jag hördes och syntes för att man inte skulle tro att jag tog åt mig, säger han.
Försökte du prata med någon om att du blev mobbad?
– Nej, jag behöll allting för mig själv, jag pratade inte med någon alls under alla mina år.
Slagen fortsatte att hagla över Andreas ända upp i åttonde klass. Efter halva läsåret började han skolka från idrotten och fortsatte under hela nian. På gymnasiet gick han inte på idrott en enda gång. Traumat höll i sig upp i vuxen ålder, inte förrän Andreas fyllt 30 gick han in i ett omklädningsrum igen.
Andreas Jonsson växte upp i ett strikt religiöst hem med fasta regler i Jönköping.
– Det var väldigt klara riktlinjer på hur man ska leva, vad som är ok och vad som inte är ok. Dels genom min familj, dels genom den kultur som jag växte upp i.
– Jag hade det ganska tufft eftersom jag inte platsade – eftersom jag kände att jag inte var som jag skulle vara, på något sätt. Jag var inte som man skulle vara i kyrkan, jag var inte som man skulle vara inom familjen, jag var inte som man skulle vara i skolan. Så det var många olika grejer där jag inte platsade.
– Mitt i detta så brottades jag med rätten att få vara mig själv, för jag insåg ju väldigt tidigt att jag var inte som alla andra. Det här var ju långt innan jag insåg att det fanns olika sexuella läggningar. Det förstod jag inte förrän väldigt mycket senare.
”Homosexuella fanns inte”
Det var någon gång i slutet av mellanstadiet som Andreas insåg att han inte var heterosexuell.
– Jag brukar säga så här: Om vi har en världskarta framför oss och jag suddar bort Australien till exempel och så ber jag dig peka ut Australien – som jag just suddat bort. Hur ska du kunna peka ut Australien då?
– Och om alternativet att vara homosexuell inte finns, då är du inte homosexuell. Jag är alltså uppvuxen på riktigt med att det alternativet finns inte. Och om man verkligen växer upp med att det inte finns, hur ska du då kunna vara det? Självklart är jag inte homosexuell, för det alternativet finns inte.
Sedan fem år reser Andreas runt i skolorna med sin föreläsning ”Livet blir bättre” om mobbning och att inte passa in.
”Kidsen ska få en bättre resa”
– Jag kan störa mig på att jag tvingats genomgå det jag gjort – det hade jag inte behövt göra om någon hade snackat. Samtidigt är jag där jag är i dag för att jag har gått igenom det jag har gjort. Så jag är ju väldigt glad och tacksam för den resa jag har gjort, men den enda anledningen till att jag är här är ju för att kidsen här ska få en lite lättare resa.
– Vill man ändra på någonting? Ja, men gör det då! För ofta kanske man säger: ”Ja, det här hade jag velat göra annorlunda”. Det är ingen som kommer göra det åt dig – du måste göra det.
Den här dagen är Andreas på Nationernas hus i Linköping. Han ber högstadieeleverna att ”snappa” sina frågor, att skicka dem till honom via Snapchat. Frågorna rasar in, högt blandas med lågt.
”Hur kändes det att bli mobbad?” lyder en fråga.
– Det var hemskt, det värsta är att jag trodde att det var mitt fel. Och jag trodde jag var ensam i världen om att vara utsatt, säger Andreas till eleverna.
Till Aftonbladet säger han:
– De flesta frågorna är ganska random. Men i kväll, i morgon och dagen därpå då kommer de där djupa frågorna i ett mejl, en snapchat eller på Instagram.
