Robin, 23, hjälpte Manfred, 72, när han brutit benet

I kollektivhuset Sällbo hjälper alla varandra

Publicerad 2020-02-19

När 72-åriga Manfred Bacharach bröt lårbenshalsen och inte kunde ta sig hem fick han oväntad hjälp av 23-åriga Robin Simonsson. De bor båda i ett kollektivhus där unga, gamla och nyanlända tvingas umgås med varandra.

– Det är helt perfekt. Det alltid finns folk att prata med, säger Manfred Bacharach.

I december började de första hyresgästerna flytta in i Helsingborgshems nya kollektivhus Sällbo. Tanken är att råda bot på ensamhet och bidra till integration. Så här mixas seniorer med unga och nyanlända.

– Här bor 50 stycken. Av dem är 30 över 70 år och 20 av dem max 25 år gamla. Av de unga är 10 sådana som nyligen fått uppehållstillstånd, säger Manfred Bacharach, hyresgäst.

För 72-åriga Manfred Bacharach stormtrivs i sin två:a. Han gillar tanken på att dela och hjälpas åt men älskar också den sociala stimulansen.

– Det händer alltid grejer. Det är så kul! Och vill man vara själv kan man gå in i sin lägenhet och stänga om sig, säger han.

Robin Simonsson, 23, och Manfred Bacharach, 72.

Fick hjälp av ung kille

Kvällen den 5 januari fick han verkligen känna på fördelarna med ett kollektivt boende. Vid ett ärende i centrum snubblade Manfred över ett cykelställ. Han föll så illa att det blev en fraktur på lårbenshalsen. Manfred insåg dock inte hur allvarligt det var.

Med adrenalinet pumpande genom kroppen lyckades han ta sig hemåt en bit men på parkeringen vid huset tog det stopp.

– Det gjorde så ont så att det sköt blixtar i skallen på mig, minns Manfred.

Som en räddande ängel kom 23-åriga grannen Robin Simonsson över parkeringen. Han fick syn på Manfred.

– Jag tyckte det var så konstigt att han bara stod där. Helt stilla. Jag frågade hur det var med honom, säger Robin Simonsson.

Robin anade att det var illa. Medan Manfred insisterade på att det räckte med ”lite vila” så skulle han hämta sig. Han ville upp till sin lägenhet och lägga sig.

Robin fick bära honom på ryggen.

– Han hängde över min ena axel och stödde sig lite med ena foten. Så tog vi oss långsamt upp till andra våningen, säger Robin Simonsson.

Hade brutit lårbenshals

Väl uppe i lägenheten vill Robin ringa en ambulans men Manfred avböjde. Men senare på natten tilltog smärtan och Manfred insåg han att det inte skulle gå över. Han fick åka ambulans till sjukhuset och blev opererad.

Nu är Manfred tillbaka i kollektivhuset och har fått en rollator som stöd tills benet är helt läkt.

– Jag är jättetacksam mot Robin som hjälpte mig.

När frakturen är läkt ska han själv hjälpa en ung kille i huset att övningsköra. Det är en av de 10 nyanlända flyktingarna som har fått en lägenhet i huset.

– Jag gör det för att det är kul. Jag älskar att köra bil, förklarar Manfred.

För 86-åriga Gunnel Ericsson har flytten till kollektivhuset gett en ny trygghet. Hon sover bättre och känner sig gladare.

– Jag brukar gå omkring och smånynna för mig själv ibland. Det har jag inte gjort på flera år, säger hon.

Gunnel Ericsson blev änka för ett och ett halvt år sedan. Hon bodde tidigare i ett radhus i Tyringe. Då kunde ensamheten komma krypande.

Gunnel Ericsson, 86 och Manfred Bacharach, 72.

Sover bättre

En dag läste hon om starten av ett kollektivhus i Helsingborg. Gunnel blev nyfiken och skickade in en intresseanmälan. Till sin stora förvåning blev hon kallad på intervju - och antagen.

– Mitt liv har förändrats kapitalt. Innan kunde det gå dagar jag utan att jag såg någon människa. Nu träffar jag folk hela tiden, säger Gunnel Ericsson.

Dessutom får hon nu ofta hjälp med olika saker av grannarna. En dag knackade en av de ensamkommande på hos Gunnel. Han skulle fråga om han kunde låna hennes skrivare.

– Han knackade på precis vid rätt ögonblick. Jag skulle byta lösenord i datorn och var i upplösningstillstånd. Han sa bara ”lugn, lugn”. Han visade sig vara jätteduktig på datorer, säger hon och fortsätter:

– De här unga pojkarna är så trevliga och väluppfostrade. Det är de verkligen.

Grannen frågade sedan om Gunnel kanske vill vara med och spela kort framöver. Det ser hon fram emot.

– Det ska bli roligt. Jag vet inte vad de spelar men tänker att jag kan lära mig.

Manfred Bacharach, 72.