”Tack vare dem har våra barn kvar sin pappa”

Tommy, Björn och Mikael räddade Reine som fastnade i sommarens skogsbrand

VIRSBO. Tommy Tuike hade jobbat i över 24 timmar med att bekämpa skogsbranden när han och kollegorna Björn Svensson, och Mikael Bergner råkade höra det där samtalet.

En panikslagen mamma försökte telefonledes kommunicera med sin son, Reine Ullén, som under ett arbetsuppdrag fastnat i sommarens eldinferno.

Nu låg han svårt brännskadad någonstans längs med de oframkomliga skogsvägarna.

– Att hans mamma och hans fru stod där och inte kunde göra något. Jag klarade inte av det – ingen av oss klarade av det, säger Björn.

Bara minuter tidigare har killarna försökt ta sig fram till olycksplatsen i sin tankbil. Men vägen är blockerad av träd och röken sticker i ögon och lungor. Sikten är lika med noll. Eftersom de haft i uppgift att hjälpa till med evakuering är man inte klädd för att vandra in i en brinnande kittel. Nu besluter sig trion för att ge det en chans till trots att varken hemvärn eller räddningstjänst lyckats. Förmannen på plats är tydlig med att beslutet är deras.

– Jag tror att det är Micke som kläcker idén att vi ska ta rökskydd från en av de andra bilarna på plats och så åker vi, säger Björn.

Han och Mikael ska egentligen inte jobba. De är ute och badar med barnen när de inser att elden inte är under någon som helst kontroll och nu riskerar hela bygden.

Som en filminspelning

Som deltidsbrandmän har Tommy och Mikael jour var tredje vecka på den lilla lokala brandstationen. Här har alla tre engagerat sig sen slutet av 90-talet. Men varför det är just de som den här måndagen i augusti riskerar allt för att rädda en främling är svårt för dem att förklara. Kanske är de som barndomsvänner, grannar och kollegor särskilt sammansvetsade.

– Att vi har erfarenhet av att jobba som räddningsledare var avgörande. Trots en kaosartad situation så hade vi hela tiden ett säkerhetstänk och arbetade metodiskt, säger Mikael. 

Tillbaka på den oframkomliga skogsvägen besluter man att Tommy stannar kvar i bilen medan Mikael och Björn beger sig in i röken.

– Hela vägen var täckt av barr och vit aska. Röken var tät och träden såg ut som i ”Sagan om ringen”-filmerna, svarta pålar, säger Björn.

De rundar fallna träd och inser att elden inte längre utgör en livsfara – allt som kan har brunnit. Risken att de sargade träden ska falla är däremot stor. Men efter cirka 700 meter får de äntligen syn på Reines timmerbil. Tom.

– Plötsligt såg jag något som sken som eld längre bort och trodde att branden blossat upp. Då insåg Micke att det var ljusen från en annan bil, säger Björn.

I tankbilen sitter Tommy kvar och ser hur minuterna sakta men säkert tickar förbi. Av de tio man kom överens om att ge försöket återstår inga. Han försöker ringa på killarnas mobiltelefoner men får inget svar.

– Tankarna snurrade. Vad skulle jag säga till deras familjer om något gick fel?, säger Tommy.

Björn nickar:

– Som räddningsledare skulle vi aldrig skicka ut brandmän med de här förutsättningarna. Vi känner dessutom varandra sen barnsben, våra ungar leker med varandra – jag hade känt samma oro.

Framme vid paketbilen söker han och Mikael igenom den. Också den tom. Men så plötsligt hör de en röst som svarar på deras rop. Bakom bilen ligger Reine svårt brännskadad. Att han – som legat på vägen i två timmar – är vid medvetande och orkar resa sig är ett mirakel.

– På grund av brännskadorna ville vi inte röra honom alltför mycket, så vi hjälpte honom att lägga sig i paketbilen och fick otroligt nog i gång den, säger Björn.

Som eldbomber

Reine Ullén, 42, är mannen bakom sommarens stora rubriker. Det var han som ringde sin fru Camilla, 38, för att ta farväl. För att berätta hur mycket han älskade henne och barnen.

När han tidigare under dagen beger sig in i det drabbade området för att arbeta är elden två mil bort. Hastigheten den sen sprider sig med är svår att förstå.

– Det blåste så mycket och därför gick det så fort. Plötsligt var det som om eldbomber föll runt omkring mig, som om det exploderat, och jag befann mig i en eldstorm. Inringad, säger Reine.

Han får panik. I rädsla över att bilen ska explodera bestämmer han sig för att springa. Men hettan och röken slår snabbt ut honom. I ett dike får han syn på lite vatten och tar skydd men plötsligt slår en eldvägg mot honom. Han beger sig ut mitt på vägen – det enda ställe där det inte brinner.

– Hettan var fruktansvärd. Jag brann inte utan kokade i mina kläder. Om inte Camilla hållit mig kvar i luren så hade jag gett upp. 

Camilla berättar hur det där samtalet fick varenda droppe blod i kroppen att frysa till is. I över två timmar pratade hon och hennes svärmor med Reine. Samtidigt som hon såg och hörde räddningstjänstens misslyckade försök att komma fram.

– Det var en fruktansvärd skräck, rädsla och framförallt hjälplöshet vi upplevde.

Men till slut så lyckas alltså Björn och Mikael hitta Reine. Krypkörandes tar de sig fram i hans bil, kör över ett träd och lyfter undan ett annat. Den sista biten promenerar de, kämpar för att stödja honom.

Nu får också Tommy syn på sina vänner och springer för att möta upp dem, beredd med en stege som bår.

– Jag erbjöd Reine att lägga sig ner men han greppade min axel och sa att har han gått ända hit så går han hela vägen, nu ska han härifrån. Han är nog den starkaste människa jag träffat, säger Tommy.

Vill hylla sina hjältar

Reine själv förstod inte hur illa däran han var. Att 65 procent av hans kropp var brännskadad. I dag, efter nio veckor på sjukhus, är han tillbaka hos sin Camilla och barnen i hemmet i Söderbärke. Kroppen läkte snabbare än någon trodde var möjligt men nu väntar en lång rehabilitering för att den transplanterade huden ska bli funktionsduglig och för att Reine ska få tillbaka sin muskelmassa. Att ställa upp på intervju är hans sätt att hylla brandtrion.

– De är fantastiska människor som riskerade sina liv för en annan människas skull. De är riktiga hjältar. 

Camilla instämmer:

– Det är tack vare dem jag har kvar min man och våra barn sin pappa. För oss är de och kommer alltid att vara just hjältar och det finns inga ord i världen som beskriver den tacksamhet jag känner för dessa killar.

På Virsbo brandstation visar brandmännen bilder tagna i det drabbade området. Bilar som smält. Skog där till och med jorden har brunnit. Bara sten finns kvar. Jag frågar om de inte var rädda.

– Jag tror att adrenalinpåslaget var enormt. Rädsla fanns inte med i bilden och där och då fattade vi rätt beslut. Känslan när vi lyckats, den var otrolig, säger Mikael.

Björn beskriver lättnaden när de får syn på Tommy och tankbilen. Hur de lägger Reine i en hyrbil och sen har fullt upp med att hålla sig undan eftersom tårarna hela tiden är nära. De skrattar och förklarar att ingen av dem egentligen är några känslomänniskor.

– Jag var på fotbollsträning med min dotter ett par veckor senare när Reines fru Camilla ringde. Jag tror inte att någon av oss sa så mycket utan stod och tjöt i varsin ända, säger Tommy. 

Otrolig sammanhållning

Att just den här räddningen påverkat dem så mycket tror de hänger ihop med hur hela samhället ställde upp. Stationen fylldes med nödvändigheter. Frivilliga ordnade med matpaket. När man efterlyste kylskåp fick man tre stycken inom 20 minuter. Bonden som evakuerade sina djur erbjöds plats hos någon annan. Av Virsbo brandstations 19 deltidare var 17 ute i skogen samtidigt.

– Och brandmännen från Skåne, som precis kört 65 mil, och vevade ner rutan och frågade var deras sektion var – och sen körde dit och satte i gång att jobba. Sammanhållningen var helt otrolig, säger Björn.

I trädgårdar i bygden hänger det kvar tack-skyltar och bilar och cyklar har prytts med röda band för att hylla brandhjältarna. När Björn cyklade till jobbet stod folk i sina trädgårdar och applåderade. Tidigare i dag dunkade brödbudet på Ica honom i ryggen och tackade för insatsen.

– Det blir nästan lite för mycket, säger Mikael.

”Skitjobbigt”, tycker Tommy, och fortsätter:

– I grund och botten gjorde vi bara vårt jobb men man hoppas ju att om det varit en själv som låg där så skulle någon annan ha gjort samma sak.