En trendriktig ursprungshistoria för antihjältinnan Paris Hilton
Paris Hilton har spelat en karaktär i alla dessa år, avslöjar hon i ”This is Paris”.
En dokumentär som vill kännas äkta, men ironiskt nog också kan ses som en trendriktig ursprungshistoria för en lite bortglömd antihjältinna.
Nu har jag också sett Paris Hilton-dokumentären ”This is Paris”, regisserad av Alexandra Dean och släppt på Youtube häromdagen.
Och det som förvånar mig mest, är att folk verkar vara förvånade. Över att Paris Hilton säger sig ha spelat en karaktär i alla år, och egentligen är smart, ensam och olycklig, med trauman och övergrepp i bagaget.
Att den kaliforniska bebisrösten alltid har varit fejk är en åtminstone fem år gammal nyhet. Och att man inte kan köpa lycka – ens om man är född in i obscen rikedom – är inte heller senaste nytt vad jag vet.
Och det är det inte heller att det är något i grund och botten djupt sorgligt, får man lov att säga patetiskt, över hela influencerkulturen. Att tänka på hur många ungdomsår som just nu slösas bort i jakten på digital status och perfektion, en desperat selfie och en fräsch frukostfralla i motljus i taget, är svindlande.
Hilton var med och skapade det monstret, och nu har hon drabbats av eftertankens kranka blekhet.
Men framför allt: Att Paris Hilton, realitypionjär, ”originalinfluencer”, affärskvinna och varumärkesbyggmästare extraordinär, inte är den kompletta ytliga idiot som hon framstod som när hon var som störst på 00-talet – iklädd rosa Juicy Couture-dräkt, med en råttliknande hund i ena handen och veckans it-väska i den andra – har vi väl redan misstänkt?
Naturligtvis är Paris Hilton tvärtom slipad, med alla tänkbara resurser till sitt förfogande och ett välmanikyrerat finger i luften.
Och med ”This is Paris” kombinerar hon två saker som ligger otroligt mycket i tiden och därmed får ett garanterat stort genomslag.
Hon öppnar upp, är personlig, och berättar om övergrepp som har satt djupa spår i hennes själ. Något som samtiden nästan har börjat kräva av kända människor.
Och hon ger sin offentliga personlighet, antihjältinnan Paris Hilton, en sorts ursprungshistoria – en prequel om man så vill – i en tid när film- och tv-industrin är besatt av att gräva i kända karaktärers bakgrunder för att hitta förklaringar till deras beteenden, och göra dem relevanta igen för dagens publik.
Att konstatera det är kanske cyniskt. Men det gör det inte mindre sant.
Och Paris Hilton är, uppenbarligen, inte dummare än att hon vet allt detta.