Det fanns en tid då man inte visste allt om alla
Jag befann mig på en lunch i Paris nyligen, mellan huvudrätt och dessert, när en av de inbjudna sa: ”Jag tycker att alla invandrare borde ta sig franska förnamn när de flyttar hit, det skulle underlätta integrationen.”
Vi kan väl slå fast att detta (ännu?) inte är en helt ortodox åsikt i Sverige, ens ute på extremerna av det politiska spektrumet. Kruxet var att hen som uttalade orden är 1) min pojkvän och sambo och 2) själv fick sitt namn förfranskat när han kom till Frankrike som barn, på initiativ av sin mamma som själv bytte förnamn helt och hållet. Detta erbjuds alla som får franskt medborgarskap.
Övriga fransosers respons på förslaget varierade från visst medhåll till häftiga invändningar, medan lunchvärden, som är italienare, och jag tittade på varandra och skakade på huvudet.
Lagom till efterrätten hade vi stött på en Särskild Fransk Fråga, en sorts internationell anomali som gör det lätt att både älska och hata det här landet samtidigt. Det finns ett knippe sådana och ofta rör de på ett eller annat sätt den nationella identiteten och går liksom utanpå den politiska vänster-höger-skalan. Nästan alltid är det sammankopplat med idén om att det är ett privilegium att vara fransk. Ty därom tycks alla helt ense.
Den vildvuxna åsiktsfloran i min bekantskapskrets blir extra tydlig när jag läser Kristoffer Bergströms kolumn om en vän som blev framstående kristdemokrat och om värdet av att umgås med folk som inte tycker samma som en själv. Jag inser att vilken svensk KD:are som helst hade varit min närmsta bundsförvant i ganska många franska debatter.
I sin ljuvliga debutbok ”Sverigevänner – historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn” berättar författaren Arash Sanari om sin pappa Jamshids fascination över hur näst intill skrattretande identiska de svenska riksdagspartierna var när familjen kom från Iran på 1980-talet.
Det brukar ibland sägas att alla svenskar blir sossar när de reser utomlands. Vi är kanske oense om genusdagis och vinster i välfärden på hemmaplan, men relativt överens i synen på socialförsäkringssystemet, barnaga och dödsstraff.
Men också i detta land präglat av extrem konsensus har vi lyckats piska upp den politiska stämningen de senaste åren. Gamla bekanta börjar bråka på sociala medier, opinionsbildare vräker invektiv över varandra medan andra lägger pannan i djupa veck och oroar sig över ”det höga tonläget”. Polariseringen gör tydligen att vi inte kan prata med varandra längre.
Men kanske handlar det om att vi helt enkelt inte exponerade våra åsikter i varje enskilt ämne tidigare? Kanske beror det på att det länge sågs som en svensk dygd att inte berätta vad man röstade på.
Inför riksdagsvalet 2010 fick jag för första gången insyn i stora delar av bekantskapskretsens inre politiska liv. Facebook hade nyligen slagit igenom på bred front och plötsligt kastade många svenskar den gamla valhemligheten överbord och statusuppdaterade om vilket block eller parti som fått deras röst. Från att tidigare ha styrt vem som fick ta del av våra åsikter analogt – nära vänner och familj, men inte kollegor och avlägsna släktingar – låg det plötsligt öppet för allmän beskådan på internet. Lugnet har inte lagt sig sedan dess.
För egen del tycker jag ju att det hårda tonläget i sociala medier ofta är ganska underhållande, så länge attackerna görs med viss finess. Det påminner om franska middagar. Men det påminner också om en tid då man inte visste vad ens granne tyckte om svensk migrationspolitik och det var helt okej.