Ge mig en man och en doft för livet

Malin Wollin är på jakt efter en ny parfym.

Nästa gång jag är i Stockholm ska jag köpa en ny parfym.

Av allt personligt jag delar med mig av så känns det här mest utlämnande; att jag planerar att köpa en doft. Ytligheternas ytterlighet.

Men jag väljer mitt dofta gott noggrannare än jag väljer delar av mitt umgänge.

En god doft är halva identiteten, särskilt om man inte har någon.

Jag ska kliva in på det stora varuhuset känt från min barndom.

Som liten tog jag faster i vacker tass medan hon köpte läppglas med pensel från Lancôme.

I tonåren köpte jag vegetarisk pirog hos korvgubben i hörnet Hamngatan/Regeringsgatan.

Sen blev jag vuxen med dubbel inkomst och nu äter jag bara finlunch. Så tråkigt det är att bli stor när man tänker efter.

Inne på NK ska jag genast vika av till vänster och titta lite snabbt på Kiehl’s, märket som är väldigt ”vi klär oss i vita rockar så att du tror att du befinner dig på ett franskt apotek från den goda tiden, men det är du inte, för allt i alla flaskor är bara kvinnolurendrejeri eftersom ni tillber vackra etiketter.”

Nu står jag på NK Doft. Här finns märken som inte saluförs där jag bor. Det är det bästa med Stockholm, att komma hem med sådant som är speciellt, svårt att få tag på. Som värmeljusen på Ikea innan de byggde i Kalmar. Värmeljus, fast märkes.

Jag låter dem alltid komma, damerna som jobbar på parfymavdelningen.

Innan har jag alltid bestämt mig, jag ska säga tack men nej tack, jag letar på egen hand.

Sen står de framför mig, i släta blusar och mycket smink. Jag ser alltid så genomskinlig ut när jag står öga mot öga med en NK-flicka.

Jag är så nyfiken på hur deras jobbintervjuer fungerar.

”Vi vill gärna välkomna dig till oss på NK, här är din namnskylt och dina nya ögonbryn, du kan börja på måndag.”

Jag är inte elak, det är statistik, och avundsjuka; vi som är genomskinliga får jobba på tidning och leva med en ful bylinebild som inte ens skulle sälja ett cerat från ACO.

Jag har alltid bestämt mig för att avböja hjälp och ändå slutar det med att jag säger ”Jag är på jakt efter något med tuberos”.

Sen sprutar de ner elvahundra papperspinnar med fel tuberosblandning och jag är en genomskinlig snälljävel från landet som inte vill göra någon ledsen, så jag säger ”Mm, distinkt” fast det luktar som barnens frukostflingor och bensin.

Före vår nya tideräkning, coronan, så stod jag vid det franskaste märket jag kunde hitta, dyrt som snusk. En ung tjej med hög tofs och svansföring närmade sig.

Hon kommer aldrig kunna hjälpa mig, var det sista jag tänkte innan jag lät henne hjälpa mig.

”Jag vill hitta min doft, en doft som jag ska ha och älska tills jag dör. Jag vill inte byta, jag vill bara ha en.”

”Men varför då? Du har ju inte samma kläder varje dag.”

Jag tittar på henne, hon är så söt bakom sina ögonbryn. Hon har den där stockholmshårdheten som vi från annorstädes aldrig kan utveckla. En air av självklarhet rinner genom hennes dna.

”Jag vill ha en doft som är som min partner. För livet”, säger jag och köper en fransk tvål till min faster.

I september kommer jag tillbaka. Då ska jag hitta min identitet, mitt livs kärlek och min signatur.

Ur vägen.


Lotta är så solkysst

  • Jag och mina närmaste är överens: det är så himla fint och glädjande att Lotta Engberg dejtar Mikael Sandberg. Det vilar något oerhört kompatibelt över deras allians. Jag önskar dem allt gott och att Lotta älskar honom sunny side up.