Är fåtöljen insutten spelar det ingen roll om bläcket torkat ut

Tråkmånsarna har vunnit slaget om den svenska kulturjournalistiken

Linda Skugge och Lena Andersson.

Åter debatteras kulturjournalistik. I Sydsvenskan (1/7) anklagar Elina Pahnke skribenten Linda Skugge för att inte ställa kritiska frågor. Exemplet: en intervju med författaren Lena Andersson (SvD, 28/6). 

Pahnke drar linjen mellan samtida ”samtalsjournalistik” och stilistik som betecknat Linda Skugge i trettio år, trots att de inte har med varandra att göra. Skugge verkar i en tradition där journalistiska verktyg används för att skapa något lika värdefullt som mer erkända konstformer. En skola där avsändare jämställs med ämnesval. Där frågebatteri underställs exekution. Där stil går före grammatik. Poängen är att artikelförfattaren skapat ett nytt verk – inte att Lena Andersson öppnar käften den här veckan också. 


I en tid när kulturjournalistiken anstränger sig för att vara blek framstår sådant som obsolet. Det allmänna ansiktsuttrycket verkar hämtas från Schibsteds ekonomiavdelning – liksom slutresultatet.

Tråkmånsarna vann. Dandyn dog. Normen är allvädersklädda typer i foträta skor. Attityden du jour är att vem som helst kan bevaka vad som helst eftersom kulturjournalistik anses vara en snabbt inlärd profession snarare än artistisk verksamhet. 

Vad som borde utgöra en myriad av genrer – komikern! kåsören! galningen! kritikern! reportern! – har reducerats till en påver allt-i-allo. Redaktionellt utrymme fördelas numera enligt hyresmarknadens system: Endast städade och rökfria sökes. Skumma typer undanbedes. Obs: Rivningskåk!

I den kontexten blir även en text om Lena Andersson apart. Utrymmet för att alls nämna T’ai Freedom Ford eller Ling Hussle krymper ytterligare. 


Svensk kulturjournalistik präglas av den bristande självkänsla som utmärker den som bestämt sig för att vara omodern. Blott tidigare fastställt inflytande och givet utrymme avgör en kulturutövares eller företeelses relevans. Allting som publiceras har redan publicerats – av någon som ser likadan ut och som har likadant ordförråd. Alla lirar covers. 

Är fåtöljen insutten spelar det ingen roll om bläcket torkat ut. Men varje gång kakaduakören ropar (Lönen suger! Lydia Sandgren är bäst! Recensionerna för få!) närmar sig menlösheten. 


Låt svensk modejournalistik agera varnande exempel: Den skrek om att bli tagen på allvar – övertygad om sin förträfflighet – tills hela klabbet lades ned.

Jag behöver inte föreläsa för Elina Pahnke om detta eftersom hon är en av få kulturjournalister som vanligen bedriver sitt ärende med ackuratess. Resten verkar dock ha tagit ut samtliga semesterdagar. 

Att Svenska Dagbladet över huvud taget publicerar Linda Skugge får i sammanhanget liknas vid en insats av Naturskyddsföreningen.