Att någon ärver en teater kan vi skita i

Problemet är skolköer, inte poetmammor

Kulturskolan gör det möjligt för även arbetarkids att delta i kulturlivet.

Sen ett par veckor rasar en kulturdebatt om kulturbarnen, alltså hur barn till konstnärer, journalister och kulturmänniskor får ett försteg. Det är så skönt med kulturdebatter. Polerna rena, konfliktlinjerna klara. Någon har ett privilegium, någon anklagar, sen rullar det på. Jonathan Unge intar en hedersam Djurgårdsvilla-attityd – klart jag har privilegier – vilket förmodligen är en bra strategi när silverskeden är så stor att en fullvuxen lite lönnig poddkomiker kan gömma sig bakom den.

Martina Montelius å andra sidan, som ärvde en liten teater av mamman akademiledamoten och folkhemspoeten och resten av uppväxten satt i knäet på Sveriges mest uppburne skådis, visdiktare och teaterdirektör i form av den oefterhärmlige Allan Edwall, tar strid för att hon inte haft några privilegier. I varje fall inte jättestora.

”Visst – har du engagerade föräldrar kan du gå på Kulturskolan fem kvällar i veckan, dubbla pass. Och har du ett känt efternamn, ja då jävlar kan du publicera dig – en gång. Möjligen två.

Men går det inte bra åker du ut, om du så är barn till Gud fader själv.”
Nu blev ju till och med Guds egen son hudflängd och korsfäst, men tufft är det där i den dåliga luften i sminkdammets källarteatrar. Man kan få eksem!
Är jag förbannad?
Nä.
Förvånad?
Nä.

Problemet är ett annat. Det som döljs bakom denna rätt amerikanska privilegiedebatt, där de som redan tar mycket syre tar lite till, är de verkliga hindren för arbetarklassen och ungar till vanliga människor utan nätverk. Där tror jag Johannes Klenell i Arbetet är något på spåren, ja han är också priviligierad med föräldrar inom kultursektorn. Men i sin text diskuterar Klenell det som verkligen gett många inte bara berikande kulturupplevelser utan också många en möjlighet att som Hjalmar Branting sa ”utveckla sina bästa stämningars längtan”. Klenell lyfter folkbildningen som en väg för ungdomar att få chansen.

Låt mig fylla i med det nät av kulturprojekt med kulturskola, bibliotek, skolteater och offentligt stödda teatrar som gör det möjligt för fler att gå och se eller själva delta.

Ta Parkteatern i Stockholm som var den teater mina föräldrar tog med mig till. Men vi såg tv-teater och där blev Lars Norén någon jag sett redan som tioåring, liksom Ingmar Bergman. Public service är centralt för att ge många rika kulturerfarenheter och stöta i saker man inte känt till tidigare. Har kulturens gift tagit sig in, suger man åt sig där det går nästan hur eländigt man än har det. Man kommer ta sig fram, men man måste få en början.

Problemet är att alla dessa utjämnande system nu trasas sönder. Det största övertrampet den bemedlade övre medelklassen gör mot arbetarkidsen är att sätta sina barn i privatskolor och sedan rösta för att behålla segregerande och ojämlika kösystem som håller andra utanför. Att någon ärver en teater eller en våning kan vi skita i.

Den typen av ojämlikhet löser vi över skattsedeln.