Mejla

Oisín Cantwell

Lika många dör ett år med svår influensa som under coronan

Publicerad:
Uppdaterad:

Pandemin har lett till ekonomisk katastrof för bransch efter bransch och en temporär lag som ger regeringen rätt att ta vår grundläggande frihet ifrån oss.

Nu visar det sig att lika många dog 1993 som i fjol.

En kista förs in och bränns i ugnen.
Foto: MARCUS ERICSSON
En kista förs in och bränns i ugnen.

Statistiska Centralbyrån har publicerat sina preliminära dödssiffror för 2020.

Det mörka år då coronan lamslog världen, länder stängdes ner, utegångsförbud utfärdades, kort sagt inskränkningar genomfördes som tidigare varit förbehållet krig, statskupper och farsoter som hotat utplåna civilisationer.

Ett år som också innehöll kuriositeter jag misstänker att eftervärlden kommer att ha en smula svårt att förstå.

Exempelvis opinionsbildare som använde sitt spaltutrymme i stor tidning till att instruera läsarna hur de ska tillverka egna munskydd och en och annan publicist som med alarmerande högt blodtryck ställde sig på barrikaden och vrålade att gränserna skulle stängas.

SCB har översatt detta udda år till statistik, någonting som Sverige är ovanligt bra på. Resultatet?

97 164 svenskar döda förra året. Dessa siffror är något osäkra, viss eftersläpning sker av registrering och siffernissarna tror att då fjolårets numerär låses i slutet på februari så kommer dödstalet ha skrivits upp med ett antal hundra personer.

Men det är en fingervisning så god som någon om vad fjolåret har att erbjuda då döden ska omformuleras till tabeller.

Det är samtidigt statistik som inte säger oss mycket om vi inte jämför med någonting. Som exempelvis åren dessförinnan.

Mellan 2015 och 2019 dog i snitt 90 962 personer varje år. Pandemiåret avled med andra ord 6 202 fler svenskar än ett vanligt år.

Det är rimligt att förklara denna överdödlighet med det virus som plågar oss alla i varierande utsträckning. Det är också rimligt att anta att antalet döda hade varit högre utan alla dessa restriktioner som omgärdar oss.

Folkhälsomyndighetens kartläggning visar att 9 309 svenskar dött med covid-19 fram till den 31 december, men i den statistiken ingår alla som fått en diagnos och avlidit inom 30 dagar.

Det innebär att folk som har smittats men dött i en bilolycka kan registreras. Det gör även multisjuka och 89-åringar. Det är med andra ord stundom svårt att avgöra om viruset verkligen var direkt dödande.

Men hur vi än vrider och vänder på SCB:s material, går det inte att komma runt att 2020 var ett eländigt år med ovanligt mycket död.

Dock inte unikt mycket. 1993 registrerades 97 008 dödsfall. Elak influensa härjade och effektiva vaccin var ännu inte riktigt etablerade.

Det går att påpeka att det var 156 färre människor än i fjol som avled de där dystra 12 månaderna för snart 30 år sedan.

Men det går också att påpeka att fler människor bor i Sverige nu än då och att 1,1 procent av befolkningen begravdes 1993, att jämföra med 0,9 procent under pandemins 2020.

Denna dimension är inte oviktig. Ett av journalistikens mindre lyckade ögonblick under fjolåret var de alarmistiska rubrikerna om "Dödligaste november sedan spanska sjukan".

I upphetsningen glömde mer än en redaktör bort att Sveriges befolkning mer än fördubblats sedan 1918.

Nu är dock inte perspektiv journalistikens främsta disciplin. Perspektiv är som den irriterande flugan som inte låter sig viftas bort. Perspektiv tenderar att sabba storyn.

Icke desto mindre finns det anledning att med dessa perspektiv som grund ställa sig några frågor.

Är alla dessa mänskliga tragedier i form av livsverk som gått upp i rök, konkurser, mer eller mindre utplånade branscher, stigande arbetslöshet och utslagning ett rimligt pris att betala för ett virus som inte har lett till fler dödsfall än en elakartad influensa?

Och var det verkligen rimligt att hafsa fram en lag som ger regering och myndigheter rätt till en omfattande inskränkning av våra grundläggande rättigheter?

Ja, frågorna är retoriska. De går att formulera på ett helt annat sätt. Det går att fråga sig om inte en modern stat, så mycket mer utvecklad än under spanska sjukan, ska göra allt i sin makt för att så långt det är möjligt bekämpa en pandemi.

Svaret ligger i betraktarens öga. Men jag tror att då historiker, psykologer och beteendevetare någon gång i framtiden lägger fram sina teser om vad det var som hände under virusets tid, kommer de ha en ingrediens i sina förklaringar gemensam:

Ett av människans många egendomliga drag är en skräckblandad kärlek till katastrofer.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN