Tur att Malmö inte fick förintelsemuseet
Malmö har just stått som värd för en internationell konferens om förintelsen.
Det går väl så bra som man kunnat tänka sig. Ingen av vikt närvarar men ändå har man stängt av hela staden, vilket irriterar lokalbefolkningen.
Så om de inte redan var antisemiter är de troligtvis det nu.
Malmö gav som vanligt också prov på sin nästan kusligt dåliga känsla för timing genom att under konferensen täcka över böcker med judiskt tema, som stod i ett biblioteksfönster, med en filt för att de inte skulle ”provocera någon”.
Haha, det är så jävla Malmö! Hade Malmö stått värd för Anonyma Alkoholisters årsstämma hade de bjudit på öppen bar. Himla tur att Malmö inte fick förintelsemuseet. Blir kallsvettig när jag tänker på hur de hade fuckat upp det. Säkert sålt tvål och randiga pyjamasar i presentbutiken.
Som jude blir jag själv alltid lite nervös när det blir för mycket fokus på något judiskt och speciellt just förintelsen. Jag borde inte gjort mig lustig över bibliotekarierna i Malmö för jag känner faktiskt precis som dem, att tänk om det ”provocerar någon”. Minns väl när jag åkte taxi genom ett judiskt kvarter i Brooklyn och hur chockad jag blev av att se mängder av chassider på gatorna. Män med stora svarta pälsklädda hattar, småkillar med skruvlockar och kvinnor i peruk. Ligg lite lågt! Ville jag skrika åt dom genom bilfönstret. Måste ni vara så in your face!? Ni kommer göra alla till antisemiter fattar ni väl!
Det där är ju så klart ett feltänk från min sida eftersom judar kört med ligga lågt-taktiken i århundraden utan någon som helst framgång. En annan, mer skamlig anledning, till att jag alltid börjar skruva på mig när det talas om antisemitism är att jag vet att jag själv har en liten antisemit i mig. Den dök upp igen bara häromdagen faktiskt.
Jag satt och såg på remaken av Scener ur ett äktenskap. Ju fler avsnitt jag såg desto mer irriterad blev jag på huvudkaraktärerna i serien. ”Vem talar så?!”, skrek jag till TV:n och till mitt sällskap. ”Ingen!”, svarade jag sen på min egen fråga. ”Gud vad onaturliga de är!”
”Uselt manus!”
Inte undra på att man hatar dem för de talar ju på ett sätt ingen normalt funtad människa skulle göra! Och deras tankegångar! Skitmärkliga tankegångar har dom! Allt detta skrek jag.
Sen, i typ tredje avsnittet, slog det mig: Ja, just det, de är ju amerikanska östkustjudar! Och då ändrade jag helt åsikt om serien, för amerikanska östkustjudar talar exakt så. Och har jättekonstiga tankegångar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är med dem men någon sorts blandning av ständig psykoanalys, självupptagenhet och ett sjukligt överdrivet fokus på fullständigt meningslösa detaljer. De är precis som karaktärerna i Seinfeld. Roliga med publikskratt men outhärdliga utan.
Det påminner mig om att varna alla som vet med sig att de har en latent antisemit i sig att under inga omständigheter lyssna på podden Slates Culture gabfest. Snälla, det är att utmana ödet, jag lovar. Lyssnade på den en gång och var typ redo att gå med i SS.
Gud, nu blev jag så nervös att jag måste ringa TV6 och be dem kontrollera att publikskrattet funkar innan de sänder nästa dubbelavsnitt av Seinfeld.