Groteskt att kalla antirasism för nazism
Identitetspolitiska halmgubbediskussioner för oss tillbaka till ruta ett
Tolerans, det är ett knepigt ord. Jag läser i Nationalencyklopedin att det betyder ”accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna”.
I en krönika i Dagens Nyheters ledarsida skriver nyhetsreportern Nathan Shachar att nazisternas ”idéer och deras praktik, i progressiv förklädnad, blivit ren vardag”.
Det är en skrämmande, nattsvart bild av samtiden. Vad är det Shachar syftar på? De kinesiska arbetslägren för uigurer? De etniska rensningarna i Tigray?
Nej, det Shachar kallar nazisternas praktik är det faktum att den svarta amerikanska poeten Amanda Gormans holländske översättare Marieke Lucas Rijneveld, en ung vit poet, har hoppat av sitt uppdrag. Detta efter kritik mot att Rijneveld inte har rätt erfarenheter för att göra Gorman rättvisa. Shachar lutar sig på arvet efter upplysningen. Han efterlyser universalism och tolerans för att i nästa mening kalla meningsmotståndare för ”raskommissarier”.
Låt mig vara tydlig. Jag tror på både litteraturens och politikens möjlighet att nå människor bortom och under deras hudfärg och könsidentitet. Att översätta en text kräver fantasi, empati och språkbegåvning. Inte ett visst pigment.
Men det finns något besinningslöst och groteskt i reaktionerna.
Marieke Lucas Rijneveld är en av Nederländernas mest framgångsrika författare. Förra året vann hen – sensationellt – Bookerpriset för sin debutroman Obehaget om kvällarna. Hen fick, med Gormans godkännande, översättningsuppdraget på Gormans bok från förlaget. När kritiken kom, valde Rijneveld att kliva tillbaka. ”Jag förstår dem som känner sig sårade av förlagets val att välja mig”, sade hen i en kommentar. En längre förklaring fördes fram i en dikt.
Att någon kan känna så accepteras dock inte av Shachar. För denna position finns ingen tolerans. Rijneveld har ”blottat halsen till kapitulation”, slår han fast. Schachar avstår dessutom från att skriva ut Rijnevelds hela namn. Marieke ska hen heta, fast Rijnevald själv föredrar det icke-binära Marieke Lucas.
Upplysningens arv är i dag ett slagfält. Postkoloniala teorier utmanar idén om ett västerland byggt på tolerans och förnuft, och tanken om att det någonsin funnits ett universellt vi. I Shachars historieskrivning är däremot historien enkel: ”Västerlandet uppfann inte rasismen. Men det uppfann antirasismen, en politisk teori som spritts till alla kontinenter.” Så är vi tillbaka på ruta ett: bilden av den vite mannens börda att sprida sitt ljus över världen.
Jag tänker att upplysningstraditionen krockar i ”Västerlandets” kropp på samma sätt som den gjorde i James Madisons, en av författarna till den amerikanska konstitutionen och dess fjärde president. Madison var en av initiativtagarna till de medborgerliga och mänskliga rättigheter som finns formulerade i det som brukar kallas ”Bill of rights” och som delvis formulerar den tolerans och universalism som Shachar efterlyser.
När Madison och de andra grundlagsfäderna – med inspiration från både frihetlig kristendom och just upplysningens filosofer – formulerade teserna hade USA länge varit en ekonomi byggd på slaveri. Av hänsyn till dessa ekonomiska intressen, och den politiska makt den representerade, skrevs de svarta människornas rättigheter bort.
Det enda som kan utmana kapitalet är ett starkt politiskt vi. Frågan blir då hur detta vi byggs, vilka som ingår och på vilka premisser. Vilka som får tillhöra
När Madison skulle åka hem från Philadelphia blev han sugen på att köpa med sig ett antal böcker, bland annat Thomas Hobbes bok Leviathan. Men han hade dåligt med pengar, så för att får råd övervägde han att sälja en av sina slavar. För i upplysningstraditionen ingår också detta: att i teorin vara för universalism, men att i praktisk handling fundera på man inte ändå ska sälja en annan person för att kunna köpa en bok i filosofi.
Jag bekänner mig som sagt också till tron på det gemensamma som grund för ett politiskt projekt. Jag är materialist och anser att så länge bostadssegregationen och marknadsskolan separerar folk spelar det mindre roll om de som bor i de kritvita enklaverna är antirasister i hjärtat. Jag tror inte heller att klimatförändringarna hindras av flygskam eller sorg. Att Socialdemokraterna samarbetar med marknadsfundamentalisterna i Centerpartiet skrämmer mig lika mycket som Jimmie Åkessons rasism, eftersom det omöjliggör just omfördelning av makt och resurser.
Vi lever i en tid när konfliktlinjerna allt mer går utifrån nation, grupptillhörighet eller föreställningar om ras. Detta gäller både vänster och höger, och detta trots att mänsklighetens gemensamma utmaningar i form av klimatkatastrofen är akuta.
Det enda som kan utmana kapitalet är ett starkt politiskt vi. Frågan blir då hur detta vi byggs, vilka som ingår och på vilka premisser. Vilka som får tillhöra.
I USA genomförs just nu ett massivt investeringsprogram på nästan två tusen miljarder dollar, inspirerad av Franklin Roosevelt. Bedömare menar att programmet, som har stöd av 70 procent av amerikanerna, kan halvera den amerikanska barnfattigdomen och lyfta miljoner ur fattigdom. Orsaken till att det alls kan genomföras är den extremt lilla majoritet som demokraterna lyckades skrapa ihop i kongressen. Tungan på vågen var de två senatorsplatserna i Georgia, en delstat som i decennierna skickat republikaner till senaten. Det som avgjorde i år var mobiliseringen av svarta väljare, som i de senaste valen inte röstat. Utan detta expanderade politiska vi fanns ingen majoritet för resursomfördelningen.
I kulturdebatten varnas det ofta för import av ”amerikanska idéer” och att de inte passar i Europa, eftersom vi inte delar samma historia. Själv önskar jag att dessa samtidigt amerikanska och universella idéer som nu kommer förbättra livet för såväl barn till kolarbetare i West Virginia skulle få större genomslag även här.
Shachars text är grotesk, men jag tycker att kritiken mot ”identitetspolitik” ofta blir en halmgubbe och landar i en diskussion där motståndarens sämsta argument bemöts även inom vänstern. Det verkar ibland vara lättare att klaga på en akademisk diskurs än att just försöka nå fram till det radikala som kan vara gemensamt. Ska vi kalla det det universella?