Dagens dummaste påstående: att män inte lyssnar

I morse fick jag svårt att andas. Rubrik i Svenska Dagbladet:

Män är ofta sämre på samtalets viktigaste del - att lyssna och fråga

En psykolog uttalar sig. Han tittar med mjuk blick på läsaren. Jag läser inte artikeln. Det behövs inte. God läsning är att lyssna och fråga. Ett tyst samtal mellan läsare och skribent. Men jag har inte tid med folk som anser att jag ska lyssna på deras påståenden som ligger precis i tiden, ofarliga påståenden oavsett om de är sanna, falska eller meningslösa eftersom de bara är just påståenden som varken går att bevisa eller avvisa.

När vi omges av dumhet blir vi själva dummare.

När vi omges av klichéer börjar vi själva tänka i klichéer.

Att tänka i klichéer är att befinna sig på en stor och bred väg. Den är bekväm trots att alla människor tycks befinna sig på vägen. De går, cyklar, springer, kör bil, åker buss - alla färdas åt samma håll men vägen leder ingenstans. Ljud och larm stiger från människorna och fordonen men alla står stilla.

Jag kvävs av klichéer.

Jag märker att jag får hjärtklappning. Min pacemaker är programmerad för 60 hjärtslag i minuten i vilopuls. Jag slutar skriva och känner på halspulsådern. Tittar på klockan och räknar. 60 slag. Okej, den ökade hjärtfrekvensen var inbillning, en våg av obehag, nej ursinne.

De flesta klichéer är bara ofarliga. Ofta dumma. Alltid tomma. Det finns farliga klichéer också. Jag skulle kunna skriva:

Kvinnor är sämre än män på att köra bil.

Alla klichéer rymmer ett korn av sanning. Därför har de blivit klichéer. Det är mycket möjligt att kvinnor är sämre än män på att köra bil. De kör inte lika ofta. Det är bara att se sig om. Män bakom ratten. Övning ger färdighet.

Påståendet att kvinnor kör sämre än män är ändå tomt och ointressant förutom att det är fånigt.

Om jag på fullt allvar skulle skriva att kvinnor är sämre bilförare och av någon svårbegriplig anledning skulle envisas med att driva frågan som om det vore något att debattera levde jag farligt. Jag skulle slitas i stycken. Medan företrädare för det goda och inkännande samhället massakrerade mig politiskt, socialt och moraliskt skulle de skrikande fråga:

Hur vågar du klumpa ihop kvinnor på det viset! Hur vågar du göra en generell sanning av individers förmågor! Det finns fantastiska kvinnliga bilförare och usla! Precis som män!

För sent skulle jag ropa, ni har rätt! förlåt mig mina synder! Mina förtvivlade rop skulle dö bort som ett bleknande eko medan jag med uppspärrade ögon och utspärrade armar och ben snurrade ner i samhällets avfallskvarn:

Ni har rätt! ni har rätt, ni har ... rätt ... rätt ... rätt...

Men de flesta klichéer är ofarliga. Bekväma. Jag kan säga, män är så dåliga på att lyssna, och alla runt bordet håller med. Det är skönt. Jag blir sedd. Bekräftad. Lyssnad på. Om inte andra män finns runt bordet vill säga. Man vet ju hur de är.

För att undvika klichésjukan försöker jag i mitt arbete fråga om det är tvärtom. Tänk om Trump faktiskt har gjort bra saker för världen, tänk om Sverigedemokraterna har rätt i någon fråga, tänk om Lena Hallengren har gjort allt som är möjligt för en svensk socialminister under coronan, tänk om vi borde öka invandringen i stället för att minska den.

Det tvingar mig att tänka ett varv till.

Klichéer är korkar i tidens flöde.

Två fingrar på halsen. Pulsen är fortfarande 60. Jag kastar en blick på artikeln jag aldrig kommer att läsa. Först nu ser jag något intressant. Längst upp till höger på sidan framgår i blek och mager skrift att redaktörerna är kvinnor. Personen som skrivit artikeln är man. Psykologen som säger att män inte lyssnar är man.

Var det tvärtom?

Mannen till den kvinnliga redaktören: Jag har en toppengrej på gång! Män lyssnar inte när kvinnor pratar!

Den kvinnliga redaktören stirrar på dataskärmen när hon svarar: Mmm, det är säkert bra. Kan du lämna i morgon?

Följ ämnen i artikeln