Ratta jänkaren västerut

helskärm

En bit av det gamla hederliga apple pie America slet sig och hamnade i Norge. Var det en tornado?

Vår resa går västerut till norska Vest-Agder där bulliga brödrostar går på 110 volt och barnen heter Glenn och Gladys. Med fullsize femtionio rakt in

i främmande land!

Vi reser mellan Fourth of July och Syttende Mai och vi gör det

i en bil utkavlad till bristningsgränsen. Överhäng är ett vagt ord

i sammanhanget. Ändarna tar aldrig slut och på mitten tronar en liten kabyss. En svart fullsize med finsoffa och panoramavy: en fantastisk Ford Custom 300 1959.

Packningen för tre dagar syns knappt i det stora bagageutrymmet, eller trunken som termen lyder i den amerikanska delen av Norge. Dit vi ska.

Tog med sig livsstilen hem

Historien om de norska hemvändarna har följt oss i flera år. Goda vänner har livfullt berättat om hus i typisk amerikansk stil. Hus med verandor och nätdörrar, panoramafönster byggda efter amerikanska ritningar, och inte minst: gamla jänkare i vart och vartannat dubbelgarage. Folk som flyttat tillbaka till fäderneslandet efter framgångsrika liv på USA:s östkust under 50-, 60- och 70-talen och tagit prylarna och livsstilen med sig hem. Med 110 volt i köken och thanksgiving turkey. Kan det verkligen vara sant?

Vi tar nattfärjan från Jylland och regn från alla håll möter på kajen i Kristiansand på Norges sydkust. Vi driver vidare norrut, tio mil längs Nordsjøveien. Rakt in i den officiella turistbroschyren, som egentligen inte intresserar oss. Men stålsätt sig mot Norge den som kan. Det är smärtande vackert när regnet utan förvarning drar bort och morgonljuset fyller Lyngdalsfjorden på vår högra sida. Berget reser sig till synes lodrätt, tapetserat i höstens alla färger. Vattendropparna bromsar för ett ögonblick upp

i luftrummet och projicerar en bländande cinemascope-regnbåge över vattenspegeln i vars färgprakt fåordiga nordmän samtidigt lägger ut med fiskespön resta mot himlen. Huvudorten Farsund på Lista-halvön skymtar bortom bron. Till synes självlysande tvärpanelade trähus klättrar upp på berget. Vi bara gapar.

Hoppade av båten i New York

Ett besynnerligt kustlandskap där Farsund ligger i perfekt lä för den skoningslösa Nordsjön. Norge var redan i mitten av 1800-talet en av världens ledande sjöfartsnationer och kustfolket från Vest-Agder tog snabbt intryck av världen utanför. Sjölönen var usel och det var vanligt att de unga norrmännen helt enkelt rymde när de landade i New York. Runt 1880 bodde drygt 900 norrmän på Manhattans sydöstra spets: Red Hook, Brooklyn.

De var den första kullen.

Om Farsund har en egen Mainstreet röstar vi på den branta gatan förbi den vita träkyrkan. På toppen är utsikten en helnorsk variant av San Fransisco minus Alcatraz. Amerikakänslan späs på ytterligare när vi tar den sceniska vägen längs havet och passerar en skylt med bowling efter någon mil. Vi närmar oss Lista, den märkvärdiga bortre delen av ön, där ett platt nästan danskt jordbrukslandskap breder ut sig med berg i ryggen och kilometerlånga, vita sandstränder.

Jan Jørgensen och Ronny Fromeide väntar oss på 8th Avenue

i byn Vanse mitt på halvön. Jan är talesman för Lista Amcar Club som håller den amerikanska drömmen rullande. Han bor själv i ett amerikahus och har amerikansk fru och en opublicerad bild på Elvis i sitt relaxing room. Han har träffat The King. 1973, backstage på Nassau Colosseum i New Jersey. Men han verkar fortfarande lite besviken mitt i stoltheten. Elvis var klart på dekis.

8th Avenue är en helamerikansk restaurang, med spare ribs och hela programmet, mitt i en betonggrå före detta busstation. Namnet anspelar på den gata

i New York där de norska immigranterna flockades.

Var före Oslos trendkaféer

Jeans och tuggummi fick sitt första norska landfäste i Vest-Agder och blåbärsmuffins ingick i husmödrarnas repertoar decennier före kaféerna i Oslo.

– Wrangler Blue Bell och Juicy Fruit. Man var först med det, säger Jan. Jag minns det som i dag när jag fick jeansen av far min som kom från Amerika med M/S Stavangerfjord i december 1957. Åtta år var jag.

Längre nedåt gatan ligger en annan centralpunkt i byn, affären Trunken. Sortimentet sträcker sig från soffgrupper värdiga Southfork till livsmedel i hysteriskt färgglada förpackningar.

– Jag har nyss fyllt på. Vi säljer mycket av kakmixer och lönnsirap säger biträdet och pekar på hyllan med paket där de söta bakverken på bilderna riktigt glänser.

Den guidade delen av resan tar nu vid. Vi tar plats i baksätet på Ronnys karamellröda Chevy Impala 1960. Det amerikanska Lista har på senare tid uppmärksam

mats en del, men knappast på kommunens hemsida.

– Det är tack vare Siv Ringdal, säger Jan. Utan henne hade allt det här fallit i glömska. Vi har henne att tacka för allt.

Siv Ringdal är etnolog på universitetet i Oslo och efterforskningarna i hemtrakterna blev en bok om fenomenet i Lista och i en senare bok beskriver hon livet

i USA. Nyfikenheten grundar sig

i barndomens låda med utklädningskläder, amerikanska förstås.

”Nesten alle på Lista har vært, eller skal til Amerika” skriver Siv Ringdal i sin bok. ”På Lista bor det mennesker som satt med haglegevær i baksetet da Kennedy talte noen meter unna, det finns dem som har vært med på å føre opp Twin Towers, tjent hos Rockefeller... går vi femti år tilbake i tid, bodde det folk på Lista som hadde hilst på Thomas Alva Edison.”

Drömmen om en bil

Ringdals arbete ledde till skolprojekt där barn intervjuade sina föräldrar och farföräldrar. En vandringsutställning och hemsida skildrade fenomenet. Kunskapen om hembygden gav en utblick

i världen och en starkare känsla för den egna familjehistorien. Inte minst kom det fram en massa bilder på snygga bilar ur skokartonger på vindarna! Drömmen om en bil var det första som de unga utflyttarna förverkligade. En stor. Först begagnad, men så fort som möjligt en ny! Man arbetade som snickare och hantverkare, jobbade hårt. Tjente dollar. Tusentals gjorde resan. Lista blev nästan avfolkat.

Men åtskilliga kom tillbaka när barnen skulle börja skolan, den sista vågen på 1970-talet. Det var äventyr och ungdom snarare än armod som drev norrmännen västerut efter andra världskriget och de kom tillbaka med ett nytt liv i bagaget, ett nytt sätt. Och varför nöja sig med mindre på hemmaplan?

Kennedy ser ut över vattnet

Eftermiddagsljuset är frottémjukt. Färgerna är klara och bleka på samma gång. Asfaltvägen ringlar ner mot havet och fyren från 1836. Här finns också ett konstverk där John F Kennedys pixliga öga blickar ut över havet. Det går inte bättre än att Hasselbladskameran skär ihop av pur upphetsning när vi stannar vid

hus efter hus. De ligger utspridda på ett par mils omkrets, men

i fiskebyn Borhaug är koncentrationen hög. Årsringarna går att avläsa i typerna. Det är tvärpanelade vita hus från 1930-talet. Femtiotalshusen kan vara klädda med stora grytlappar av kulört eternit, med inbyggda garage

i botten. Sextiotalets villor är större, med störreverandor. Separata, generösa dubbelgarage. Utanpåliggande murstockar, breda garageuppfarter.

Lastade huset i en container

Vi knackar på en tvärrandig kåk i gult. En glad Solfrid Larsen kommer ut.

– Vi tog med oss villan hem från Spring Valley i New York 1976. Fönstren, dörrarna, möblerna. Spiken är amerikansk. Ja allt. Vi fick plats med det i en 40-fots container, min man Harry snickrade allt och vi flyttade in 1978.

Vi rundar av i mörkret. Far tillbaka till Farsund där vi sett ut oss ett flott redarkontor i 1950-talsfason, lägligt nog ombyggt till ett trevligt hotell. Tidig sänggång. Morgonljuset hägrar.

Forden njuter på uppfarten

På morgonen far vi ut till Borhaug på nytt. Ny dörrknackning. Ut ur ett av de mest vaxade husen kommer Bjørg Reinertsen i morgonrock. Ger Forden en blick och ler. Hon har precis köpt huset och ett reklamfilmteam har redan varit här. Det är helt overkligt, med smattrande Norge-flagga och en bakgård som kräver barbeque.

Forden njuter på garageuppfarten.

– Men jag var tvungen att bygga om gångvägen till entrén, annars är det som det alltid har sett ut. Det är halvplan invändigt och amerikansk toalett.

Vi vänder på nytt mot Vanse. Mitt generösa erbjudande om att prova frihjulet på Saabvis möts med tystnad och arga ögon. Växla utan att koppla. Ägaren Stefan Wulff avböjer.

Hos Martha och Asbjørn Frigstad i Vanse blir vi inbjudna på kaffe. Ett friskuspar visar det sig. Så som man föreställer sig raska norska pensionärer. De minns med värme de speciella åren

i USA. De bästa åren. Huset högt här uppe på en kulle har Asbjørn ritat efter amerikansk förebild och närmare plattlandskapet än så här kunde inte Martha tänka sig att bo uppvuxen som hon är i gruvbyn Knaben.

Många hamnade i Brooklyn

Den 14 februari 1954 for Martha från Kristiansand. Systern hade åkt tidigare. Något halvår senare for 17-årige Asbjørn över, fast lite flottare med flyg. Hans farfar hade arbetat som snickare i Brooklyn och hans far hade provat samma yrke i sin ungdom. Asbjørn hade ingen erfarenhet av arbetet, men det skulle nog ordna sig. Han hamnade som nästan alla andra norrmän mellan Sunset Park och 90th Street, Brooklyn, New York. Blev lärling för 3 dollar och 30 cent i timmen.

Drygt 50 000 norrmän bodde

här, centrum var 8th Avenue eller Lapskaus Boulevard som den kallades. Det var inga problem att få tag i lapskojs, eller norsk brunost heller för den delen. Och alla talade norska.

Efter hushållsarbete flyttade Martha och hennes syster till New York. Fick arbete i en tuggummifabrik. Fem jenter bodde tillsammans i en lägenhet och vartefter de gifte sig kom nya. Efter att ha träffat Asbjørn blev det snart dags att lämna plats, sommaren 1956. Efter en tid lånade man 10 000 dollar och byggde eget i East Hartland, Connecticut. Martha blev hemma med sönerna Victor och Roy. Det blev 14 år i USA och det är nu över 40 år sedan Asbjørn packade ner sina elektriska verktyg och Martha alla köksmaskinerna och for hem. I containern stuvades en transformator så att allt skulle bli som vanligt, med 110 volt och amerikanska stickkontakter. Badrum och heltäckningsmattor fick också plats.

Vi kom hem till ett annat Norge. Det fanns bilar och jobb. Folk hade semester. Vi hade aldrig haft mer ledigt i USA än någon långhelg, säger Martha.

I garaget står en kompressormatad Buick Park Avenue och Marthas GMC pick-up. Något

annat än amerikanskt är inte att tänka på.

Går inte vår Custom 300 lite bättre när vi rullar ut ur Vanse? Vi rullar nerför berget med frihjul och allt, Stefan matar in den 8,48 minuter långa Ain´t Talking med Bob Dylan i den dolda CD-spelaren. Vi har det bra.

Innan den sista skvätten dagsljus ger vika passerar vi Storekvine. Och innan de dåliga skämten ens hinner formuleras blir det panikbroms. Tre glimrande amerikahus på rad, som skurna ur tjock fläckfri kartong. Tre epoker. De lägsta och yngsta ett enplanshus från 1950-talet, med betonguppfart, målade betongstolpar och staket som kommit den långa vägen över Atlanten. Det är tomt, absolut tyst och lite läskigt. Edward Hopper-läskigt.

Backar ut Camaro i nyskick

Yngve Ulvedal kommer ut från tvåvåningshuset, byggt 1936.

– Grannhuset ägdes av amerikaner till nyss. De kom hit och renoverade det och sålde. Men ni måste se vad jag har i garaget. Jag köpte den ny när jag bodde i Danbury, Connecticut. Jag ville ha just den här.

Och ut backar Yngve Ulvedal en så gott som ny Camaro Z28 från 1983. 23 000 miles på mätaren. Inte ens 4 000 mil.

Alla vill visa sin ...

Det blir bilsnack och snart kommer ytterligare en granne som gärna vill visa sin... men nu kapitulerar vi. Den svarta Forden lägger ut, jagar vidare i natten

i sällskap med Bob Dylan och Samantha Fox i de evighetslånga uppförsbackarna, I could not decide between pleasure or pain. Vi lägger om inte mil så timmar bakom oss. Det är en underbar evighet hem.

Var har vi varit egentligen? En liten kant av världen där stora frågor om arv och miljö, tid och rum, drömmar och verklighet varvas med begripligare saker om hur stort ett stort garage egentligen är. n

Text & foto: Claes Johansson/Klassiker