Det räcker inte med att vara bilentusiast

Jeremy Clarkson: Kraven för att jobba med bilar är skyhöga

helskärm

Jag får ofta brev från bilentusiaster som vill jobba hos oss på TopGear. De ser väl framför sig en tillvaro full av Lam­bor­ghini, Ferrari och G-krafter. Men det handlar mer om T-krafter.

helskärm

Jag dricker mitt som det är medan Richard, som inte är rädd för tand­läkaren, använder sex socker­bitar. Det är klart att bilentusiasterna skulle få ha en massa supersportbilar omkring sig, men det enda de skulle få göra, utöver att gå och köpa socker åt Richard, är att tvätta bilarna. Någon gång ibland skulle de få köra en Opel Corsa tillbaka till ut­hyr­nings­firman.

Vill du fortfarande jobba hos oss? Okej, här är kravlistan: Du måste vara immun mot alla sjukdomar, beredd att jobba dygnet runt, året runt, tåla att Richard gapar åt dig för att du häller för lite socker i hans te och du ska ha examen från Oxford eller Cambridge med toppbetyg i alla ämnen.

Det är ungefär så här hårda kraven är om du vill jobba med bilar, såvida du inte är en mycket speciell person. Förr i världen var det lättare, för bilar pajade hela tiden men det var lätt att laga dem. Det räckte om man hade en hammare. Då kunde man ställa sig under närmaste järnvägsbro, sätta in en annons i lokaltidningen och vänta på att någon skulle dyka upp med en risig Cortina.

Nu är det helt annorlunda. Man behöver diagnostikutrustning som kostar sjuhundra miljoner euro, en summa man inte kan låna på banken. Investeringen kommer aldrig att löna sig, för så fort utrustningen hittar felet på bilen och kunden får veta vad det kostar att fixa så slänger kunden bort nycklarna och  skaffar sig en annan bil.

Jo, det är sant. Det känns som om det var alldeles nyligen som vägarna var fulla med Ford Sierra. Men verk­städerna som fanns i vartenda gat­hörn är borta, och det är Sierrorna också, för de har förvandlats till vattenkokare och tvätt­maskiner.

Vi kastar bort våra rakapparater och kameror och mobiltelefoner när vi ledsnar på dem, eller om de har någon skavank. Och vi gör oss av med våra bilar. Det medför att unga killar som vill tillbringa dagarna under en motorhuv är chanslösa.

Det är ungefär samma sak inom racing. Förr om åren kunde man få jobb hos någon rik excentrisk herre som ville att man skulle putsa hans fina vagn inför något lopp.

I dag måste man ha ett intyg från NASA där det står att man är över­kvali­fi­cerad för att få jobb hos dem. Man måste vara utbildad aerodynamiker samt ingenjör och vara en så guda­­benådad programmerare att Bill Gates ringer en gång i veckan för att få lite goda råd. Dessutom måste man vara beredd att gå runt i en nylontröja med texten Anusol på ryggen.

Om man tar sig igenom nåls­ögat hamnar man på en fabrik långt utanför stan där man varken får prata eller skratta, och på helgerna när kompisarna kör sina pimpade Honda Civic till puben sitter man och blåser med en hårtork på främre bromsskivan till en tysk bil. Eller så är man ute på Mallory Park och försöker fästa grenbältet åt någon fjant med löjlig frisyr som verkar uppskatta ens ansträngningar en liten aning för mycket.

Sälja bilar kan man fortfarande göra. Dock måste man finna sig i att ha gelé i håret, mycket smycken och sladdriga kostymer. Man måste också ha en ängels tålamod. Det kan väl hända att man får chansen att flytta en bil från ena sidan visningslokalen till den andra, men inte är det ofta. Men det spelar inte bilförsäljaren någon roll. Dagens försäljare är inga bilentusiaster. De är oftast bara levande reklampelare för kredit­insti­tut. Det enda de faktiskt säljer är kupé­mattor.

Man kan också bli leverans­chauf­för. Det finns många som jobbar med att köra nya dyra bilar från den ena bilfirman till den andra, eller från importören till motor­tidningarnas journalister. Låter det kul? Det är det säkert, särskilt om man gillar att köra många mil och ringa på dörrar som ingen öppnar. Och om det är någon som öppnar måste man ta sig tillbaka för egen maskin. Och det betyder att man måste ha rejäla skor och bra koll på tågtidtabeller, därför att varje timme i en fet Jaguar motsvaras av 43 timmar på järnvägsstationen. I hällregn.

Jag låter väldigt pessimistisk, men det finns ljusglimtar. Det blev särskilt tydligt när de motorgalna rumä­ner­na, de som har skapat den fantastiska Dacian, började dyka upp i Stor­bri­tan­nien. De visade att det gick att leva på att stå vid ett rödljus med en hink och en tvättsvamp. Och det gick bra ett tag, tills folk började inse att de faktiskt inte behövde betala för att få rutorna svabbade, eftersom deras bilar – även de allra enklaste sorterna – hade torkarblad och spolar­vätska.

När jag nyligen var i syd­afrikanska Kapstaden snubblade jag över en lös­ning på de här problemen. Överallt ser man folk i färgglada jackor vars uppgift det är att hjälpa folk att parkera så snabbt och smidigt som möjligt. Grymt bra idé. Många tycker att det är svårt att parkera och skulle gärna betala en slant för att slippa – särskilt om de kör Lamborghini. Så det är bara att trycka upp en jacka med texten ”Parkeringshjälp” så kommer du att få köra fler bilar på jobbet än vad jag gör – bortsett från att du mestadels får backa. På en del gator i Kapstaden får parkeringsassistenterna mer dricks än på andra, så det är en del revir­strider. Det hände ibland att jag såg någon som snyggt och snabbt par­kerade en BMW bara för att åka på en snyting från någon konkurrent när jobbet var gjort.

Om du vill dra igång en sådan verksamhet behöver du alltså vara artig, bra på att par­kera, snabb i vändningarna – och bra på att slåss.

© BBC Magazines Bearbetning: Ansis Grinbergs