Farväl, kära gamla Rover/M.G.!

Rovers och M.G:s biltillverkning verkar ha kommit till ett definitivt slut efter drygt 100 respektive 75 år, och jag har sorg. Men varför sörja två bilmärken, i en värld full av tillverkare som bygger lika bra eller bättre bilar än M.G./Rover?

Tja, varför blir man förälskad? I mitt fall klappar hjärtat varmast för det brittiska på grund av de charmigt excentriska människorna och bilarna på den dimmiga ön. Jag påstår alltså inte att britterna eller deras bilar är smartare eller bättre än andra.

Men nu pratar jag ju om hela den brittiska bilindustrin. Det var väl bara Rover och M.G. som gick i konkurs? Visst, men det är ungefär samma sak. För när Morris och Austin slog ihop sina påsar i början av 1950-talet startade en uppköpningskarusell som sög i sig alla de fina gamla brittiska märkena. Resultatet blev en koloss på lerfötter och ett sammelsurium av märken som Austin, Wolseley, Riley, Rover, Land Rover, Alvis, Morris, M.G., Triumph, Jaguar, Lanchester, Daimler och så vidare.

Efterhand som strejkar och inre stridigheter fick kolossen att krackelera släpades också de gamla fina namnen i smutsen. Jaguar klarade sig genom att gå sin egen väg, och slutligen fanns bara Rover, Land Rover och M.G. kvar. Vi är nu framme i mitten av 1980-talet, då man utvecklade gemensamma plattformar tillsammans med Honda.

I mitten av 1990-talet sålde Rovers huvudägare hela härligheten till BMW. Men tyskarna tröttnade snart på britterna, de behöll bara den helt nya Minin, sålde Land Rover till Ford och skänkte Rover/M.G. till en grupp människor som verkade seriösa. Det nya ägarkonsortiet fick även ett förlustbidrag på 500 miljoner pund, men slarvade bort guldläget och tog ut astronomiska löner i stället för att satsa på företagets fortlevnad.

Nu har jag dock gnällt tillräckligt. Låt oss titta lite i mitt foto­album. Här hittar vi några av de modeller som charmade mig så mycket att jag blev en blå-vit-röd-randig anglofil.

Bosse Andersson