USA är så mycket mer än LA och NY
Publicerad 2013-03-19
Robert Collin: Åk dit. Upplev bilresandet i bilens hemland
Säg USA och de flesta tänker på resmål som New York och Los Angeles eller San Francisco, Öst- och Västkusten. Knappast på Texas, New Mexiko och Arizona.
Men när vi bilade från kust till kust med ungarna runt nyåret 1998/99 var det prärie och öken, stora – ja oändliga – områden lika ödsliga som Norrlands inland och Nordkalotten, som fångade oss.
Nu i januari reste jag samma vägar i sydvästra Texas, till samma ödsliga byar, småstäder och ”ghost towns” för femte gången. Och längtar redan tillbaka.
Mycket är oförändrat. Eller ännu ödsligare. Den gamla Korea-veteranen Enrique Vasques har slagit igen sin mexikanska restaurang i Uvalde. Men själva staden frodas som aldrig förr. Man har hittat olja ett par mil bort. Hermann Sons däremot har byggt ut sitt stekhus i grannbyn Hondo till dubbla storleken. Och det är ändå fullt vid varje bord. Vi börjar med en margarita (som varje kväll), fortsätter med en riktigt bra stek och en flaska med ett lika bra vitt vin från Kalifornien, tar så mycket sallad vi vill från det superfräscha salladsbordet och betalar 300 kronor med dricks. För två.
General Store i Dryden, i vägskälet väg 90 och väg 349, där man kunde ta en kaffe och snacka bort en stund slog igen för fem år sedan, hela byn är stendöd. Det är ups and downs, här som överallt.
Första gången jag körde väster ut på väg 90 hade jag en radarvarnare som varnade för allt och inget. När den började pipa mitt ute på prärien undrade jag vad som kunde vara störningen den här gången, och jag hade för länge sedan tröttnat på att tvärnita i tid och otid. Sheriffen som dök upp från ingenstans slog på alla sina röda och blå ljus på Forden, körde över mittremsans gräs och hade en allvarlig pratstund med mig. Nästan 75 miles per hour på 65-väg. Det borde ha blivit dryga böter, men det blev en del anteckningar i blocket och en allvarlig varning: Next time will be expensive!
Nu ligger jag nära 80 mph på samma vägsträcka utan fara för polisen. Texas höjde alla sina hastighetsgränser i höstas. 65 som var vanligt på landsväg blev 70 mph eller 75, 70 på motorvägen blev 75, 80 eller 85 (137 km/tim). Och de lägre natthastigheterna togs bort helt.
Jämför med fram till 1987 då högsta hastigheten var 55 mph, 89 km/tim. En rejäl höjning av hastigheterna.
En del protesterade förstås och varnade för det obligatoriska blodbadet. Men den höjda hastigheten har inte lett till fler olyckor. Bara till att folk kommer fram lite fortare och har fått bättre respekt för hastighetsgränserna.
Rattfyllan däremot skördar offer som vanligt. Drygt 3 000 döda på Texas vägar förra året på 26 miljoner invånare. Spriten är vanligaste orsaken.
Att boka hotell i förväg, att ens planera var man vill stanna över natten, är helt onödigt i USA. Det vimlar av hotell längs motorvägar och de större landsvägarna. De finns i alla prisklasser från 35 dollar (230 kronor) och upp mot 120. För 80 får man ett rent, fräscht, ganska nyrenoverat rum med en jättesäng eller två lite mindre jättesängar, gratis internet och en enklare frukost. Men se upp med det obligatoriska våffeljärnet. På Best Western utanför San Antonio stod det tydligt att ungdomar inte får grädda våfflor förrän de fyllt 16 år, samma år som de får ta körkort för bil. Övningsköra får de göra när de fyllt 15, men inte röra våffeljärnet.
Lahitas ligger i Big Bend, där Rio Grande gör en ”Stor Krök”. 1999 var byn fortfarande en ”ghost town”. Där fanns en lanthandel som idkade byteshandel med mexikanerna på andra sidan floden. Lanthandlaren hade en get vid namn Clay Henry, som var alkoholist, och som hellre halsade en öl än något annat. Jag köpte en Lone Star som han drog i sig på mindre än en minut.
Nu är Lahitas privat, ja så kan det vara i USA, med golfbana och golfhotell som ser ut som om det stått där sen gruvruschen, men som är 2000-tal. Lanthandeln är kontor till golfbanan och Clay Henry är död.
Men minnet lever. Han står uppstoppad på Starlight Theatre i grannbyn Terlingua, bästa krogen i Texas väster om Pecos. Där lever spökstaden vidare utan kapitalismens klåfingriga arm och där äter vi goda stekar och dricker en god ale från mikrobryggeriet i Alpine.
Jag säger bara en sak: Åk dit. Upplev bilresandet i bilens hemland. n
