Störst går först på vägarna

Benjamin Ekroth

Så är det i motorvägens näringskedja

I somras körde jag nya Audi A8 under två veckor. En stor, svart direktörslimousin.

Väldigt dyr och med många smarta finesser. Men det var inte massagen i stolarna eller navigatorn där det gick att skriva med pekfingret på en beröringskänslig platta som var roligast med bilen.

Nej, det jag uppskattade mest med bilen är det som kommer inbyggt i alla stora, mörka lyxbilar från Tyskland. Det som är själva kärnan i limousinens DNA. Medtrafikanternas skräck. Eller mottrafikanterna, beroende på hur man väljer att se det hela.

Att lägga sig i vänsterfilen på E4:an, smyga upp bakom framförvarande bil och se blicken av fruktan i backspegeln innan föraren tar ett skutt över till högerfilen. Jajamän. Det funkar alltid.

Störst går först. Och kungen i motorvägens näringskedja är den stora Audin, BMW:n eller Mercedesen. Särskilt tydligt blir det om bilen framför är en mindre Audi, BMW eller Mercedes. Då blottar föraren instinktivt strupen, av någon slags inbördes respekt för rangordningen.

Det är inte för inte som man i bilvärlden pratar om böserblick. Givetvis är det ett tyskt ord. Det betyder ”arg blick.” Det hela går ut på att strålkastare och grill designas för att bilen ska se så elak ut som möjligt. Bilen är naturligtvis inte arg. Varför skulle den vara arg? Eller glad? Men vi tolkar det så. Och överför tolkningen på föraren.

Jag vill gärna dra slutsatsen ”du är vad du kör”. Men baserat på egen erfarenhet tror jag att vi blir vad vi kör. Om jag inte vet vem jag är så är det i alla fall tryggt att ha en bil som definierar mig.Det är ju så frestande att leva ut lustar genom bilen. Att gå in i en roll.

När jag kör en liten kul sportbil blir jag full i fan och börjar genast ta ut svängarna. När jag kör Mini Cooper S vill jag busa hela vägen till och från jobbet. När jag sitter i en stadsjeep händer något annat. Jag förvandlas till ett sånt där svin som jag själv hatar i trafiken. Jag byter fil sent och tränger mig före i bilköer. Bara för att jag kan. Bara för att andra trafikanter tillåter mitt beteende. Eller, de tillåter givetvis inte mitt beteende – men de blir i alla fall inte förvånade. Det ingår i rollen som stadsjeepsförare. Jag kommer undan med det bara för att jag sitter i Porsche Cayenne. Det skulle inte gå att göra i en, säg, Ford Fiesta.

Det vore ju nobelt av mig att säga som Bamse: är man stark måste man vara snäll. Men jag kan inte ljuga. Det är roligt att vara störst. Jag är inte stor i orden, men stor på jorden. För ett litet tag. Och när jag märker att folk viker undan av skräck på E4:an kan jag inte låta bli att utnyttja det. Vänsterfilen är min. Men skyll inte på mig. Skyll på bilen. Hata inte spelaren, hata spelet.

Jag tror säkerligen att den som funderar på att köpa en stadsjeep eller en direktörsbil uppskattar kvalitet och finesser och förmånliga garantier. Men om det hela inte förpackades i ett skal som utstrålar ”jag äter förare som du till frukost” så skulle antagligen kunden inte vara lika intresserad. Därför är köparna redo att betala extra för den där respekten.

När jag efter resan med Audi A8 återgår till min lilla Skoda Fabia kommer verkligheten över mig. Ingen flyttar på sig. Jag får snällt köra åt sidan när det dyker upp en större bil i backspegeln.

Inga problem. Jag accepterar min roll.

Inte för att jag är så särskilt trygg i mig själv. Jag har bara inte råd med en A8.