Det ljuva livet!

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-02-25

Unik provkörning av Maseratis nya cab

Vår sportbilsexpert Martin Ström hade aldrig kört en Maserati. Aldrig känt på La dolce vita.

Vad är det för expert egentligen? Därför skickade vi honom till Italien för att provsmaka nya Gran Cabrio.

Det blev ett passionerat möte.

Vad händer om man utvecklar en bil med passion?

Om man inte lägger all tid och energi på tekniska finesser som kräver femtioelva knapptryckningar för att aktiveras utan i stället arbetar med hjärtat som utgångspunkt?

Jag sitter på sedvanligt flott press-middag i Rom. Till höger har jag en imponerande utsikt över staden med Peterskyrkan som kronan på verket. På min vänstra sida sitter Ivan Capelli, före detta F1-förare och några stolar bort sitter Maseratis ingenjörer med Federico Landini i spetsen.

Ett gäng som brinner för bilar, det är mycket tydligt. Vi diskuterar livligt, utbyter bilupplevelser och har en supertrevlig kväll. Just i det ögonblicket blir det uppenbart varför skillnaden mellan italienska och tyska sportbilar är så stor. Jag tvivlar inte på att det finns sjukligt bilintresserade tyska ingenjörer, men kulturskillnaden gör ändå slutprodukten totalt annorlunda.

Perfekta proportioner

Gran Cabrio är Maseratis första fyrsitsiga cabriolet. En stor bil! Men ack så smäcker, även om det inte är helt överraskande då Pininfarina står bakom designen. Proportionerna är perfekta och bilen är minst lika snygg med taket uppfällt. Gran Cabrio ser mer ut som en stor tvåsitsig sportbil än som det fyrsitsiga skepp den faktiskt är.

Storleken märks emellertid bakom ratten. När jag rullar ur garaget, ut i Roms hektiska trafik är det med stor respekt för bilens mått. Ändå är jag nära att missbedöma var fronten slutar och undviker med nöd och näppe att sätta nosen i en Fiat.

Maserati skulle nog inte uppskatta ytterligare en kvaddad bil. En journalist har redan fått promenera hem med svansen mellan benen, men så har också vädret varit extremt dåligt under pressvisningen. Igår morse snöade det en hel massa och det har inte hänt på 25 år i Rom.

I stadsmiljö är bilens storlek lite störande. Men samtidigt njuter jag av att glida fram i denna majestätiska skapelse med det vinröda tygtaket undanstuvat i skuffen och låta folks blickar svepa över de vackra linjerna.

De flesta tycker säkert att man är en uppblåst idiot som kör nercabbat i sexgradig vinter, men jag kan inte låta bli att le.

Fantastiskt ljud

Jag trycker in sportknappen, lägger tyngd på höger pedal och ser varvräknaren klättra över 3 000-markeringen. Vid detta varvtal öppnas spjällen i avgassystemet som låter motorn sjunga för full hals och då kan jag inte hålla mig längre utan brister ut i ett asgarv.

Ljudet är helt fantastiskt, olikt allt jag tidigare upplevt i en bil. Och jag är hemskt ledsen att detta inte är ett ljudförmedlande media. Men ta en titt på vår blogg på bilsajten så får ni alla fall en aning om hur trevligt Gran Cabrio låter.

Ingenjör Landini förklarar att man gjort en extra stor box framför insuget för att få fram djupa bastoner på lägre varvtal, men vad han egentligen säger är att han älskar motorljud och att alla måste få höra hur vackert en Maseratimotor låter.

Jag tar varje tillfälle att bjuda medtrafikanter och fotgängare på en dos motorpassion. De flesta ser lika glada ut som jag, herregud, vi är ju i Italien.

Vi rullar ut på ringleden och tar sikte mot kurviga bergsvägar sydöst om Rom. Farten ökar och det blir lite svalare i kupén, men någon störande turbulens är det inte ens i högre motorvägsfart. Bak är det dock lite blåsigt och för att skona min kollega Calle Carlqvist som tagit plats i baksätet svänger jag av och fäller upp taket. Det kan man göra i 30 kilometer i timmen. Proceduren tar 28 sekunder inklusive rutorna.

Mjuk känsla

Maserati är mycket stolta över att bilen bara är 100 kilo tyngre än kupémodellen Gran Turismo. Taket i sig väger 65 kilo och resterande vikt härrör till förstärkningen av bilen som krävts när man kapat taket. Det handlar om aluminiumbalkar och diverse förstyvningsstag, men det mesta är placerat under bilen vilket gjort att tyngdpunken faktiskt sänkts. Bra för väghållningen.

Vi styr ner från de delvis snötäckta bergsvägarna och ut på torra kustvägar. Taket är nerfällt igen och nu går det undan. Bilen har en mjuk karaktär och man känner tydligt att den väger sina modiga två ton. Samtidigt jobbar fjädringen suveränt och bilen hanterar den osedvanligt hårt vinterskadade vägen på ett imponerande vis.

Styrningen är också mjuk men saknar inte känsla och karaktären är perfekt för såväl boulevardcruising som aktiv kurvtagning. Även automatlådans växlingar har gjorts mjukare för att passa bilens mer tillbakalutade karaktär och jag är mäkta imponerad. En av de bästa automatlådor jag testat och då är den ändå snabb när man ber om det och de fast monterade växlingspaddlarna är en njutning att använda.

Lika roligt är det inte att knappa på mittkonsolen. Varför ser reglagen till navigatorn och radion ut exakt som i Peugeot? När jag ändå stämt upp i klagosång måste jag nämna det pinsamt klena bagageutrymmet, 173 liter är i Mazda Miataklass och ingen volym för fyra på resa.

Byggd med hjärtat

Fast tänk hur ful bilen kunde blivit om Maserati prioriterat bagagevolym framför en smäcker ända. Tänk också på hur trist perfekt bilen kunde ha blivit om ingenjörerna inte byggt bilen med hjärtat utan satsat på perfektion i knappar och reglage.

Följ ämnen i artikeln