46 år gammal - men i nyskick

PV:n har inte rullat över 200 mil - sedan 1966

Årsmodell 1966 byggdes bara i tre månader – innan produktionen av Volvo PV upphörde för alltid.

Sedan dess har det här exemplaret inte ens gått 200 mil.

Följ med på dalarally i en magiskt välbevarad Volvo PV 544 Sport.

Blanka Volvo PV är ingen ovanlig syn på bilträffar och veteranbilsrallyn så det tar en stund innan jag inser hur extremt fin den röda 544 Sporten av den märkliga årsmodellen 1966 verkligen är. Sextiosexan byggdes bara mellan augusti och oktober 1965. Det här exemplaret blev klart den 30 september. 1 038 bilar senare var den sista PV:n byggd i Lundbyfabriken i Göteborg. Tillverkningen slutade lämpligt nog på chassinummer 440 000 den 20 oktober 1965.

Som ny ställdes den röda Sporten undan av en Volvohandlare i Kalmartrakten och sedan tjugo år ägs den av Volvo Museum. Förutom att någon bussning bytts och någon liten färgförbättring gjorts är den i ett helt orört originalskick. Det var den här bilen som den dåvarande kronprinsen och nuvarande Kung Carl XVI Gustaf körde vid invigningen av Ölandsbron 1972. På senare år har den fått gå några omgångar av Kungsrallyt på Öland, men har mest stått förvarad i torr inomhusmiljö.

Det krävs att jag tittar på smådetaljer för att ta in vilket fantastiskt tillstånd bilen är i. Plastdetaljer i instrumenteringen ser ut att vara tillverkade igår. Den har också det speciella skick som en renoverad bil aldrig får, eftersom de ofta blir för bra. En sådan här bil är ett fantastiskt tillfälle att studera vad produktionsmetoderna tillät 1965.

Nyskick är en underdrift

– vägmätaren har hittills bara registrerat 176 mil! Och vi ska ut och köra.

Vi befinner oss i Dalarna och ska köra Sälen Grand Prix som genomförs för andra gången på initiativ av Sälenbon och tidigare racerföraren Tomas Kaiser. Vid min sida har jag Volvo Heritage-ansvarige Claes Rydholm.

Tidigare var träffen enbart öppen för Volvo-bilar, men den här gången är alla bilar av alla årsmodeller välkomna. Det har gett ett aningen spretigt startfält med bland annat en Volvo V70 i startlistan på 31 fordon, men betoningen ligger ändå helt klart på veteran- och sportbilar.

Det regnar på morgonen den här julidagen när ekipagen med två minuters mellanrum ger sig iväg från Sälfjällstorget. Innan vi kommer tillbaka hit igen ska vi svara på frågor och utföra praktiska prov på tio stationer, men inte minst ska vi färdas 13 mil i en bil som i genomsnitt körts 3,8 mil per år!

Till en början sitter Claes Rydholm bakom ratten och färden går västerut, längre upp i Sälenfjällen. Vi passerar ett av mina favoritpartier på den här vägen med stora vackra tätvuxna granar på den ena sidan och en vild fors på den andra. Mitt pratande om naturscenerierna gör att vi nästan är på väg att missa den första kontrollen. Vi viker av på en grusväg som leder brant uppåt genom ett fritidshusområde och Claes slår av på takten för att inte smutsa ner bilen för mycket. När husen tar slut fortsätter vägen högst upp på ett fjäll fram till Lindvallens toppstuga.

Det här är faktiskt den enda vägen som finns uppe på en fjälltopp i Sälen så det är fiffigt att lägga en kontroll här. Tyvärr ser vi inget av utsikten för dimman är mycket kraftig. Efter att vi båda misslyckats med att kasta ett spjut längre än en billängd åker vi vidare västerut. Högfjällshotellet, Tandådalen, Hundfjället och en kontroll på ett flygfält passeras och snart har vi tagit oss till byn Rörbäcksnäs nära gränsen till Norge.

Då det praktiska provet här visar sig vara skidskytte lämnar jag raskt uppgiften till Claes som avslöjat att han förutom sin journalistbakgrund har fem års erfarenhet som yrkesofficer. Trots att det var i flottan visar sig Claes både kunna skida på en plastremsa och skjuta med gevär liggande utan att trassla ihop skidorna.

Nu har det blivit dags för mig att ta över ratten och jag kör försiktigt ut på en väg som går på baksidan av de stora skidanläggningarna i Sälen. Trots att 600 000 turister besöker Sälen varje vinter är glesbygdskänslan påtaglig.

– Det gick fortare ifjol när jag åkte på den här vägen med Tomas Kaiser, säger Claes som uppenbart vill att jag ska gasa på lite. Men han har knappt hunnit säga det förrän vi möter en norskregistrerad Mercedes ML som i hög fart får sladd på sin stora husvagn – nära ögat.

Jag fortsätter i mitt lugna tempo och sitter på PV-vis lite svängd in mot mitten av bilen, ratten sitter flera centimeter för långt till höger för att det ska vara optimalt. Att PV544 fick anatomiskt formgivna framsäten 1965 märker jag inte mycket av. Däremot är de något gungiga på Mercedesmanér.

Det nästan ofattbara originalskicket är svårt att smälta. Det är ungefär som att köra en nytillverkad PV, som om den kom direkt från ett Sverige i en parallell verklighet där produktionen fortfarande pågick. Först när jag verkligen letat efter svagheter kommer jag på två: gummilisterna på dörrarna ser något blekna och torrspruckna ut och på tomgång fladdrar laddningslampan till ibland.

Det går utför ner mot Västerdalälven och fyrans växel får ligga i trots att farten inte är konstant mellan kurvorna, det klarar den smidiga B18-motorn på 95 hk SAE.

Färden fortsätter på den västra sidan av Västerdalälven. Hundratusentals fjällturister tar vägen på den andra älvbanken varje år, mycket få åker på den här sidan. Strax efter klockan ett är vi framme vid stationen vid hembygdsgården Västagården. Teoretiskt och praktiskt prov klaras av snabbt för nu har både min och Claes mat- och sovklocka ringt för lunch för länge sedan. I brist på val försöker vi intala oss att en bulle och en kaka kan vara en komplett måltid.

Nästa stopp är vid Lassarsmedjan i Lima. Här har arrangörerna satt igång en tändkulemotor som puttrar på hemtrevligt, och riktigt intressant blir det när jag går in i smedjan som idag används för att förvara bilar. Veteranbilsrallyn har ofta tipspromenadsfrågor och tävlingar som handlar om allt annat än bilar, men här uppstår ett ögonblick av riktig bilupplevelse. En skattgömma av framför allt Fiatbilar i varierande skick i en genuin smedja med skomakarlampor som belysning. Jag fastnar framför en Fiat 500 Toppolino utan fram- och bakskärmar som ser helt magisk ut i motljuset från de blyinfattade fönstren.

Vi åker vidare och kommer till Alla Tiders Affär i Lima som innehas av Per Mattson, en av arrangörerna till Sälen Grand Prix. Affären är som namnet antyder en härlig blandning av gammalt och nytt och bland annat står en Austin Big Seven 1938 inträngd i ett hörn i lokalerna.

Jag hoppar in på förarplats igen och färden går nu norrut, åter mot Sälen. Nu kör jag betydligt fortare och varken Claes Rydholm eller bilen protesterar, men så fick ju också Volvo PV544 kraftigare framvagn 1962 och den sista versionen 544G hade i Sportversion radialdäck i dimensionen 165-15.

Nästa stopp är det lilla museet vid Vasalopps-starten och där ska man köra fram till en trafikkon utan möjlighet att se eller höra. Jag får problem redan innan provet börjar för jag vågar inte ta i för att lägga i backväxeln. Här kanske det märks en aning att vår rallybil är använd så ytterst lite, för först med en mycket bestämd rörelse hoppar backen i. Iförd en ögonbindel och radiohörlurar försöker jag köra rakt fram, men tanken på att köra in i något – till och med en mjuk kon av plast – med den här bilen gör mig feg. När jag tar av mig ögonbindeln ser jag att det är en hel parkeringsruta mellan bilen och konen.

Kvart över fyra på eftermiddagen är vi tillbaka vid Sälfjällstorget. Vägmätaren visar nu 189 mil.

När vi möts av kranskullan Caroline Westling har vi lyckats köra om många ekipage, men i ett veteranbilsrally spelar det ingen roll och vi slutar lämpligt nog på en andraplats i rallyt.

Trots att jag jobbat på Klassiker i snart fem år var detta mitt livs första veteranbilsrally – och det var kul! Men det jag kommer att minnas mest från den här dagen är ändå känslan att få köra en 46 år gammal bil i nyskick. Tänk om Volvo ändå hade fortsatt att tillverka PV544!

TEXT & FOTO: FREDRIK NYBLAD