Kinapuffar – en viktig skitfråga för de utsatta

Den omdiskuterade förpackningen.

Journalisten Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om den utbredda vardagsrasismen mot asiater har med rätta blivit hyllad och flitigt länkad. För många av oss som gärna ser oss som öppna och medvetna människor fungerade den också som en påminnelse om hur förbannat lätt vi ändå faller in i fördomar och hur tunnelseende vår blick ofta är. Lundberg skriver bland annat om hans ovillighet kring att använda kamera ute i offentligheten, när folk börjar fnissa om hetsigt fotograferande asiater. Jodå, jag har också varit en av dem.

Lundbergs viktigaste bidrag var förmodligen att han talade ur ett eget perspektiv, om hur den ofta till synes harmlösa och vardagliga rasismen påverkade honom. I stället för svepande ord från mångfaldsplaner och politiker satte han rasismen i ett personligt perspektiv.
 

Ett företag som fick sig en tankeställare var Fazer. Under många år har förpackningen till deras Kinapuffar prytts av en bild på en knallgul asiat med rishatt och sneda ögon. En stereotyp bild av asiaten som Lundberg reagerat över. Fazer meddelar i dag att de har lyssnat på kritiken och kommer att ändra på förpackningen.

Beslutet har fått flera liberala debattörer att sucka över denna fånighet. På Twitter skriver ledarskribenten Sakine Madon att det är löjligt att se rasism överallt, till exempel på godispåsar. Genom att påstå att Kinapuffsbilden skulle vara någon form av rasism, devalverar man begreppet som sådant.

Jag håller med Madon till viss del. Kinapuffarnas förpackning är en liten skitfråga i en massiv struktur av rasism, hierarkier och normer. Att tro att samhället förändras genom en produktförändring är att vara hopplöst naiv. Men de som gläds åt Fazers beslut är ingalunda människor som tror att vi fått ett rättvisare samhälle bara genom detta smarta marknadsföringsknep. Den medieklass som utmålas som naiva idioter, som tror att Fazer bidrar med något viktigt till samhället, i hennes beskrivning är ingenting som jag känner igen. Vi är medvetna om att Kinapuffs-bilden borttagande inte innebär att Patrik Lundberg kommer att få slippa höra ”tjing tjong” eller bli fnissad åt när han fotograferar. Vi fattar att antirasistiskt arbete går djupare än så och att det finns större frågor. Men det centrala är att det inte är upp till vare sig mig, eller Sakine Madon att avgöra vad som är viktigt i det här fallet.
 

Det är aldrig den som tillhör normen som kan definiera vad som upplevs som kränkande och obehagligt. En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande. Det räcker faktiskt med att Patrik Lundberg uppfattat den som obehaglig för att det ska vara en god sak att ta bort bilden.

Följ ämnen i artikeln