Hemtjänst med tid för de äldre – orimlig lyx?
Debattören: På 80-talet kunde vi ta promenader och fika med de gamla
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-04-22
DEBATT. Vi har misslyckats med att värna våra äldre, heter det nu och ingen särskild känner sig träffad. Men det är ett politiskt misslyckande. Det handlar förstås om bristande utrustning, men i minst lika hög grad om orimliga arbetsvillkor.
Jag arbetade några år på 1980-talet som vårdbiträde inom den öppna hemtjänsten. Vår arbetsgrupp hade ansvaret för de gamla i Hagsätra som behövde hjälp med att klara vardagen. Det gällde handling, städning, matlagning, duschning, omvårdnad och enklare medicinska uppgifter.
Vi var tolv vårdbiträden som delade på ansvaret för en grupp äldre. Vi hade våra fasta kunder som vi sa, men självklart måste den äldre som behövde hjälp mer än en gång om dagen få hjälp av flera personer i vår grupp, men särskilt många personer blev det inte.
Vår grupp bestod av en del unga tjejer, men främst av kvinnor som sedan barnen blivit stora ville ut och arbeta. Detta var en perfekt personal med ofta de rätta kunskaperna och erfarenheterna. Vi visste att vi gjorde ett bra jobb och vi hade tid. Detta var innan äldreomsorgen blev en marknad med hundratals olika utförare.
Jag minns Alma som jag hjälpte upp ur sängen och lindade benet på. Därefter ibland städning och handling, men vi kunde också baka en sockerkaka och fika tillsammans och lägga en patiens samtidigt som hon berättade om sitt liv. Men inte nog med det vi gjorde ofta rullstolspromenader runt Hagsätra och när vi kom hem kunde vi sätta några blommor i ett glas om det var vår.
Ja, vi hade tid, vilket är en förutsättning för att människor ska kunna lära känna varandra. Denna personliga sociala samvaro var en viktig del av jobbet. Ibland satt jag bara och höll en gammal kvinna i handen. Jag förstår hur märkligt detta låter med tanke på dagens arbetsvillkor och visst minns jag gärna det positiva, men det var skillnad.
Då hade vi uppenbarligen råd med något som i dag betraktas som en orimlig lyx.
När jag under senare år träffat en del av mina gamla arbetskamrater har jag förstått hur mycket arbetsvillkoren förändrats. Vårdtyngden och de sjukvårdande inslagen i arbetet har ökat kraftigt.
Men den stora försämringen är detaljstyrningen och orimliga tidsschabloner, som staplar ärenden på varandra som är tidssatta i minuter. Däremot finns inte tid för personliga samtal och social samvaro, det som många ensamma äldre gått och längtat efter.
Nu i dessa coronatider, när denna tidspressade lågavlönade personal hyllas som samhällsviktig, måste vi tänka framåt. Allt får inte när viruset klingat av återgå till det normala. Uppgiften är att skapa sådana arbetsvillkor att äldreomsorgen blir en verkligt attraktiv arbetsplats med liten personalomsättning, istället för att ses som ett genomgångsjobb i väntan på något annat.
Det som måste göras är inga konstigheter, en välutbildad personal, kraftigt höjda löner, fasta anställningar, slut på alla timvikariat. Framför allt måste många fler anställas, samtidigt som detaljstyrning och stressande tidsschabloner får ett definitivt slut.
Per Sundgren, före detta vårdbiträde och kulturborgarråd (V)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.