Ju fler unga män – desto mer kravaller

Debattören: Mänsklighetens gissel – den här gången i Ronneby

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-08-31

De senaste kravallerna handlar inte enbart om flyktingpolitik, brist på integration eller polisens underbemanning. Det är ett mänsklighetens gissel, att ju flera unga män det är på ett ställe, desto större är sannolikheten för slagsmål, kravaller och krig, skriver Stig-Björn Ljunggren.

DEBATT. Kravallerna här i Blekinge har väckt en hel del uppmärksamhet. Dels eftersom Ronneby är en stad som traditionellt ses som hjärtat i Blekinge, Sveriges trädgård, en lugn och harmonisk plats känd för Ronneby Brunn och, hos historiekunniga, som platsen för en av de värsta etniska rensningarna när svenskarna massakrerade kvinnor och barn 1564.

Men också dels på grund av en omdebatterad muslims fredagsbön i Ronneby Brunnspark, liksom en koranbränning dagen före upploppet.

Kravallerna läggs ovanpå andra händelser i Sverige, som våldtäkter, skjutningar och framfart av organiserad kriminalitet.

Förutom de fördömanden vi alla gör såväl mot de som försöker provocera fram våldsamheter genom att bränna heliga skrifter, som mot de som också passar på att lockas av provokationen, finns det ett par saker vi bör påminnas om.

För det första är detta inte första gången som våra samhällen drabbas av våld och förstörelse. Det låter på en del reaktioner – framförallt på sociala medier – som om det här är något nytt, som kommit med flyktingpolitiken och den bristande integrationen, eller religiösa idéer.

Ser vi tillbaka några decennier så får vi ihop en rätt imponerande lista av bråkigheter (det är bara att googla för den som vill veta mer):

Jönköpingskravallerna 1948, Karlskronakravallerna 1949, Berzelii-kravallerna 1951, Kristianstadkravallerna 1959, Hötorgskravaller och Götaplatskravaller 1965, Kårhusockupationen 1968, Båstadskravallerna 1968, Almstriden 1971, och så vidare.

Göteborgskravallerna 2001 inte att förglömma. Samt en lång rad bråk med raggare, mods och mindre upplopp. För att inte tala om den långa listan av fotbollshuliganer som fortfarande utgör ett problem, oroligheter som faktiskt lett till att människor dödats.

Vid varje av dessa tillfällen har folk försökt hitta förklaringar till händelserna, mer eller mindre djupa funderingar som pekat finger åt ansvarslösa föräldrar, arbetslöshet, internationella influenser, avkristningen, skolans misslyckande, frånvarande fäder, mesiga poliser, löjlig lagstiftning, våldsamma filmer och serietidningar, kommunistisk infiltration, högerextrem infiltration, utländsk infiltration och så vidare.

Ibland har analyserna haft något som talat för sig. Men oftast kan vi, för det andra, konstatera att nästan alla dessa konflikter präglas av en gemensam nämnare. Det har inte med etnicitet, religion eller politik att göra, utan med något annat, och ett fenomen som kan begripas även av den som inte läst en enda poäng i genusvetenskap: Nämligen att det är yngre män som står för våldet.

Är det någon som kan förklara vad det är för fel på dem? Eller är detta något ”normalt” som vi får fortsätta leva med?

När allt detta sagt så får jag påminna om att det inte är ett sätt att ursäkta handlingarna – vare sig våldsamheterna i Ronneby eller provokationer som koranbränning – utan poängen är att problemet egentligen är större än vi ibland framställer det som.

Det här handlar inte enbart om flyktingpolitik, brist på integration eller polisens underbemanning. Det är ett mänsklighetens gissel, att ju flera unga män det är på ett ställe, desto större är sannolikheten för slagsmål, kravaller och krig.


Stig-Björn Ljunggren, politisk chefredaktör Sydöstran


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.