Vem ska få hjälp att skaffa barn?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-03-13 | Publicerad 2010-12-12
Debattören: Nobelupptäckten ställer flera svåra etiska frågor
I maj 1984 var jag 30 år. Strax före mitt bröllop dök jag på en sten och krossade en kota i halsen. Jag blev förlamad från axlarna och ner och ”impotent”. Hur stor var chansen att jag skulle få uppleva glädjen i att bli förälder? Inte stor alls. De flesta trodde att vi aldrig skulle kunna få egna barn.
Som en följd av den forskning som Roberts G Edwards initierat tio år tidigare, lyckades jag och min fru, efter sju års enträgna försök, bli far och mor till Emil. Emil är det första barnet i världen som har fötts till en ryggmärgsskadad pappa med hjälp av IVF. Han har just fyllt 18.
I mitt yrke som läkare började jag snart efter min skada intressera mig för fertilitetsforskning. Spermieproduktionen hos en man som brutit nacken är förhållandevis normal. Men hur får man fram spermier från en man som inte kan ejakulera på ett naturligt sätt? Den teknik som visade sig framkomlig var att använda en muskelvibrator på ollonet som utlöser en reflex som normalt medför att mannen ejakulerar. Vibratorn genererar kraftigare stimuli än samlag.
Forskningen resulterade i att ett stort antal par där mannen var ryggmärgsskadad kom till mig för att få hjälp med ofrivillig barnlöshet. Även par där mannen levt med sin ryggmärgsskada i över 30 år och aldrig ejakulerat kunde bli hjälpta framgångsrikt. Ibland kunde vi frysa överblivna embryon och återföra dem ett eller två år senare, också detta med god framgång. Syskon föddes som legat flera månader i en embryofrys på Huddinge sjukhus.
Vi hade en hög andel lyckade graviditeter. Det berodde delvis på att medelåldern hos kvinnorna i dessa parrelationer var lägre än den normala medelåldern hos kvinnor som genomgår IVF-behandling. Detta eftersom man redan från början visste att paret behövde hjälp.
En dag för över 15 år sedan kom ett udda par till mig på mottagningen.
Mannen hade en hög ryggmärgsskada – i nivå med den som Christopher Reeve (Stålmannen) hade. Han kunde varken röra armar eller ben och kunde inte heller andas själv, utan var beroende av respirator. Kvinnan led av en grav cerebral pares (CP-skada) och hade svårt att göra sig förstådd verbalt. Paret, som var gifta, bodde i ett gruppboende i Norrland.
Som behandlande doktor insåg jag omgående att dessa presumtiva föräldrar aldrig någonsin skulle kunna omfamna sitt eget barn. Ingen av dem skulle kunna byta blöjor eller ge barnet nappflaska. Vi ställdes inför ett moraliskt och etiskt spörsmål som vi inte visste hur vi skulle förhålla oss till. Har alla rätt till IVF-behandling som inte kan bli föräldrar på naturlig väg?
För att få hjälp gick jag till Läkarsällskapets etiska råd. Jag redogjorde för problemet och bad om råd.
Efter det att nämnden behandlat mitt ärende fick jag ett beslut som innebar att så länge ingenting talade för att barnet skulle lida någon fysisk skada fanns det inget skäl att vägra behandling.
Situationen stred mot min inre övertygelse. Stämningen bland personalen på kliniken var betryckt. Vi försökte hitta rationella argument för att inte behandla paret, men egentligen byggde vårt motstånd på känslor.
Paret genomförde en normal IVF-behandling. Den ledde inte till någon graviditet, och efter det återkom de inte.
Däremot kom frågeställningen upp på en Läkarstämman ett år senare. Jag fick tillfälle att i en debatt diskutera detta med filosofen Torbjörn Tännsjö och blev ganska rejält överkörd.
Jag blev varse att man utifrån ett filosofiskt perspektiv och ett mänskligt, humant, moraliskt, etiskt ställningstagande inte kan exkludera en gravt ryggmärgsskadad man och en mycket gravt CP-skadad kvinna, trots att de aldrig någonsin skulle kunna krama sitt barn. Att börja selektera vilka som ska bli föremål för behandling på oegentliga grunder skulle kunna leda till gränsdragningar som vore omöjliga att rättfärdiga.
Betyder det att alla har rätt till in vitro-fertilisering? Nej, de flesta landsting har satt en gräns för kvinnor vid 38 års ålder. Män ”förväntas” kunna fungera som fäder längre upp i åldrarna och där är gränsen satt till 55–60 år.
Spinaliskliniken har genom det arbete vi initierade för snart 20 år sedan indirekt bidragit till över 200 välskapta barn som alla har en ryggmärgsskadad pappa. Denna pappa kan förhoppningsvis vara en högst välfungerande förälder trots sitt funktionshinder.
Glädjen över att kunna reproducera sig saknar många gånger ord.
Vi är skyldiga årets nobelpristagare Robert G Edwards ett stort tack.
Claes Hultling