Jag giftes bort när jag var 13 – hör min vädjan

Debattören: Svenska politiker måste göra mer

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag var ett 13-årigt barn uppklädd till kvinna, men ingen tjänsteman på Migrationsverket ställde några frågor till mig. Nu vänder jag mig till makthavarna och vädjar att de lyssnar på mina förslag, skriver Miranda Ebrahimi.
Foto: PRIVAT
Jag var ett 13-årigt barn uppklädd till kvinna, men ingen tjänsteman på Migrationsverket ställde några frågor till mig. Nu vänder jag mig till makthavarna och vädjar att de lyssnar på mina förslag, skriver Miranda Ebrahimi.

DEBATT

I Sverige får den som är under 18 år enligt lag inte gifta sig. Men världen över gifts omkring 12 miljoner flickor bort årligen, före sin 18-årsdag, enligt UNICEF.

Jag, Miranda Ebrahimi, är en av alla dessa miljontals flickor.

Mitt under det Iran-irakiska kriget flydde jag 1987 som 13-åring tillsammans med min make till mina äldre syskon som redan bodde i Uppsala. Jag var en glad och nyfiken flicka som älskade att dansa och sjunga.

Men i vår kultur var det farligt så min familj satte stopp för det.

I min släkt levde vi efter uråldriga sedvänjor, där kravet på flickors och kvinnors kyskhet och bevarandet av mödomshinnan till bröllopsnatten, är kopplade till släktens heder. När jag tidigt kom in i puberteten giftes jag bort med en tio år äldre släkting.

Foto: PRIVAT
Jag giftes bort med en tio år äldre släkting. Om jag hade protesterat hade släkten skambelagt min mamma, skriver Miranda Ebrahimi.

Min familj hotade mig aldrig rent fysiskt, men jag var ändå ytterst medveten om att jag inte hade något val. Om jag hade protesterat hade släkten skambelagt min mamma. Enligt hedersetiken är det mammans uppgift att uppfostra barnen, allra helst döttrarna till fogliga oskulder.

Om hon misslyckas med det, kan hon råka illa ut och det kunde jag inte utsätta min älskade mamma för.

Min make utgav sig för att var en from man som spred religiösa dogmer kring sig. Men jag förstod att han inte hade ett rent hjärta. Redan innan vår förlovning skändade han min kropp och fortsatte våldföra sig på mig under vårt 18 år långa äktenskap.

Det visste min familj om. Enligt vår tro är det flickan och kvinnans taklif (plikt) att inte försvåra det sexuella umgänget. Det gjorde mina kvinnliga släktingar klart för mig.

Som nyanlända i Sverige godtog både Migrationsverket och socialtjänsten min makes ord på att vi var gifta. Vigselbeviset hade i flykten lämnats kvar hemma i huset i Mashhad. Allt han behövde göra var att visa några fotografier på mig i en vit brudklänning.

Jag var ett 13-årigt barn uppklädd till kvinna, men ingen tjänsteman ställde några frågor till mig om mina behov.

När socialtjänsten sedan gav min make en lägenhet kunde han obehindrat fortsätta sina övergrepp i skydd av hemmets väggar.

Ständigt kontrollerad och kränkt. Den nedbrytande vardagshedern.

Så länge min mamma levde kunde jag inte splittra familjen. I min släkt skilde vi oss inte. Jag blev alltmer desperat och till slut såg jag självmord som min enda utväg. Mina två döttrar höll mig kvar.

När mamma dog 71 år gammal kunde jag lämna. Men i och med att jag valde friheten var jag inte längre välkommen i släkten. Jag flyttade från Uppsala och blev helt isolerad med mina två döttrar.

I dag är jag 47 år och det har gått 15 år sedan jag lämnade mannen jag tvingades gifta mig med. Traumat jag utsattes för som barn påverkar ännu mig och mina döttrar.

Nu vill jag använda min berättelse för att rädda andra.

Jag tänker på att ute i världen har jag omkring sexhundrafemtio millioner systrar som, mer eller mindre, tvingades gifta sig som barn.

Därtill befinner vi oss i den värsta pandemin mänskligheten sett på generationer och larmrapporter om flickor som gifts bort i kölvatten av covid-19 avlöser varandra. Extra sårbara är barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning som utsätts för eller riskerar att utsättas för barnäktenskap.

Därför vänder jag mig till makthavarna och vädjar att de hörsammar mina åtgärdsförslag:

Alla nyanlända som gifte sig före arton års ålder bör kallas till socialtjänsten för konsultation.

Både flickan/kvinnan och mannen, separat, till att börja med. Detta oberoende av den nya lagen från 1 januari 2019 – där barnäktenskap underkänns oavsett om de inblandade personerna har haft någon relation till Sverige när de gifte sig. För det kan ta lång tid innan lagarna efterlevs, som med könsstympning där förbudet från 1983 i praktiken ännu inte gjort mycket nytta.

Att krossa ”myten om kvinnans mödomshinna” är en viktig förutsättning för att kunna avskaffa oskuldskontroller och barnäktenskap påpekade författaren Eva Moberg, 2009.

Hon ansåg att också männen måste ta sitt ansvar och säga nej till oskuldskravet och könsstympning.

Utifrån Eva Mobergs idéer vädjar jag till våra makthavare att ordna en konferens – i Sverige och i Bryssel – för alla intresserade och våra makthavare bland annat för att diskutera problemet med de religiösa ledare som främjar oskuldsideal, predikar att utomäktenskaplig sex är en synd och sanktionerar/förespråkar det föräktenskapliga oskuldskravet.

Ett krav som efter tusentals år måste upphävas om vi vill bli av med hedersvåldet. De protestantiska kyrkorna har lagt det kravet bakom sig. Andra kan också göra det.

De som inte accepterar kvinnors rätt till sina kroppar bör förlora rätten till statsbidrag.

Våldtäkt inom äktenskapet – marital rape – måste bli kriminaliserad i alla länder – också i mäktiga länder som, för att nämna några: Kina, Indien, Indonesien, Iran, Irak, Afghanistan, Nigeria och Marocko. Det kravet bör Sverige lyfta i FN.

Tillsammans med undertecknade människorättsorganisationers värdefulla stöd läggs nu dessa självklara punkter på makthavarnas bord.

Vi hoppas att världens första feministiska regering kan och vill förverkliga dessa förslag. Barnäktenskapets institution och oskuldskravet på flickor har krossat hundratals millioners ungdomars liv, i tusentals år. Det är dags att förpassa dessa blodiga sedvänjor till historiens skräphög.


Miranda Ebrahimi, behandlingspedagog inom psykiatrin och missbruksvården
Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld:
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt
Sara Mohammad, ordförande GAPF
Talin Davidian, ordförande TRIS – tjejers rätt i samhället
Seyran Duran, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund i Sverige
Nevin Kamilagaoglu, ordförande Alevitiska Kvinnoförbundet 
Clara Berglund, ordförande Sveriges Kvinnolobby
Kim Loeld, ordförande Haninge kvinnojour


Elisabet Omsén, författare till ”Den ofrivilliga bruden – en dokumentär berättelse om tvångsgifte” och ”Bränd frihet”


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE