Palmemordet är inte alls löst, Löfven
Debattören: Tveksamt när statsministern pekar ut en avliden och frikänd person för mord
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-02-28
DEBATT. Inför 31-årsdagen av mordet på Olof Palme finns det skäl att påminna om att detta är det enda mordet på en hög europeisk politiker i modern tid som inte blivit uppklarat. Det är ett lika tragiskt faktum som mordet självt, men det väcker också frågan hur stark viljan från politiskt håll egentligen är att nå en trovärdig lösning.
I samband med 30-årsminnet förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven på följande sätt i en tidningsintervju:
– Det finns en person som är dömd och senare frikänd. Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson. Och då tror jag på det.
Uttalandet var ytterst tveksamt redan ur konstitutionell synpunkt. Statsministern pekar ut en avliden person, frikänd av en enig Svea Hovrätt, som skyldig till mord. Därtill var det intellektuellt undermåligt. Han bygger sin tro om vem som dödade hans företrädare och partikamrat på en annan persons övertygelse.
Att Lisbet Palme säger sig veta att Pettersson sköt hennes man borde rimligen inte räcka för Löfven om han inte har satt sig in i vad som talar emot att hon har rätt. Men det kan han inte ha gjort.
Av fakta från mordplatsen framgår att mördaren var en helt annan slags person än Pettersson. Det visas av den tekniska utredningen och berättelserna från det femtontal ögonvittnen som befann sig i närheten.
Christer Pettersson hade såvitt känt aldrig använt skjutvapen i brottsliga sammanhang, eller ens setts hantera ett sådant. Olof Palmes mördare avlossade två snabba skott med en tung revolver, där skottet i Olof Palmes rygg var direkt dödande. Kulan som strök längs Lisbet Palmes skulderblad var bara någon centimeter från att träffa henne på samma ställe, i vilket fall gärningsmannen tveklöst skulle ha bedömts vara en utomordentligt skicklig skytt.
Mördaren nöjde sig med de två skotten och förde därefter omedelbart undan vapnet, möjligen i ett hölster. Samtidigt vände han sig åt sidan och började gå från platsen och sedan springa, snabbt men utan panik. Han såg sig aldrig om mot de kringstående, inte ens mot det närmaste ögonvittnet som befann sig endast sju meter bakom.
Mannen som avrättade Olof Palme var kallblodig, han var lugn och kontrollerad och hanterade sitt vapen och hela situationen synnerligen effektivt. Detta skulle aldrig amfetaministen Christer Pettersson ha klarat av. Med honom som gärningsman skulle ett attentat mot Palme - om han haft motiv för ett sådant - ha tagit sig helt andra former.
Att dessutom mördarens klädsel och rörelsemönster inte stämde in på Pettersson, och att Lisbet Palmes utpekande nära tre år senare var fullt av osäkerhetsfaktorer borde mana Stefan Löfven till eftertanke, som det gjorde med Svea Hovrätt. Att fru Palme säger sig veta att det var Pettersson som sköt kan ha en mängd olika psykologiska förklaringar. Att man är säker betyder aldrig med säkerhet att man har rätt, hur bra människa man än är i övrigt.
Statsministerns uttalande i skuldfrågan kan tolkas så att det i hans och partiets ögon har gjorts tillräckligt, att några andra kandidater till gärningsmannaskapet inte behövs. Det illa dolda budskapet till mordutredarna var: vi socialdemokrater förväntar oss inte att ni kommer vidare längs något annat spår än Pettersson.
Några månader därefter avgick spaningsledaren Dag Andersson. Han hade förefallit full av energi ännu på 30-årsdagens presskonferens, då han berättade att det fanns flera spår som kändes bearbetningsbara. De pekade åt helt andra håll än Pettersson. Sydafrika var ett, tipsen om okända män med walkie-talkies på mordnatten var ett annat.
Löfven var givetvis informerad om läget i utredningen. Ändå valde han att slå fast att han anser mordet vara uppklarat, vilket innebär att partiet gillar läget. Man måste fråga sig varför.
Det handlar om mordet på socialdemokraternas ordförande och Sveriges internationellt sett mest kände statsman. Det handlar om ett fall där flera heta spår, mycket känsligare än Christer Pettersson, enligt utredarna fortfarande är obearbetade.
Stefan Löfven behöver inte dela min och en enig hovrätts övertygelse om att Christer Pettersson inte är rätt man. Men han kunde ha uttryckt sig mer statsmannalikt: ”Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson. Han är frikänd och ska därför betraktas som oskyldig. Jag kan inte ha någon åsikt i skuldfrågan.”
Och han borde ha lagt till:
”Vi socialdemokrater kan inte acceptera att mordet på Olof Palme förblir olöst. Allt måste göras för att klara upp det och om möjligt få den eller de skyldiga gripna och lagförda. Det är nödvändigt att få klarhet i detta mord, för partiets skull och för vår demokrati.”
Lars Borgnäs, journalist och författare