Svensk krishantering är fortfarande dålig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2014-12-29 | Publicerad 2014-12-26
Debattören: Vi har lärt av tsunamin - men det går för långsamt
Tio år har gått sedan tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Minnena och de starka känslorna finns kvar.
För de drabbade förändrades allt annandagen 2004.
För tusen och åter tusen människor klyver den dagen livet i ett smärtsamt före och efter. För en kvarts miljon drabbade var den dagen deras sista. Av de döda var 543 svenskar.
Jag var en ung UD-tjänsteman då. Jag sändes till Thailand för att delta i katastrofhanteringen och arbetade i Bangkok, Phuket och Krabi, en upplevelse som jag skildrar i min bok ”9,3 på Richterskalan”. Min uppgift var att möta anhöriga, drabbade, och att hantera döda. Jag och några få andra svenska tjänstemän deltog i arbetet med att identifiera kroppar.
Varje anonym kropp skulle få tillbaka sitt namn, sin tillhörighet. Dag efter dag befann vi oss på en uppsamlingsplats i Krabi dit kroppar fördes. Att möta så mycket död skakar en människa i grunden. Att möta förtvivlade, traumatiserade människor i den miljön är att gå över gränsen för det uthärdliga.
Under våra dagar i Krabi var vi länge avskurna från omvärlden. Samverkan med det svenska kriscentret i Phuket skedde närmast slumpvis, utan rutiner.
Det krävdes ren tur för att nå fram på mobilen till tjänstemän i Phuket för att stämma av planering, få information kring saknade, och liknande. Vi nåddes sällan av beslut och information, kände inte till den planering som fanns i den svenska insatsen. Vad sa den operativa ledningen i Phuket? Vilka riktlinjer gällde? Anhöriga ville ha klara besked. Men utan information, vad skulle vi säga?
Arbetet var fysiskt och mentalt krävande. Vi hade behövt basutrustning: profiltröjor och fungerande arbetskläder, en ny fax och bärbar dator när de slutade fungera.
Vi hade behövt ledning, vi hade önskat att någon brydde sig. Brist på resurser och information gjorde att vi tappade fördelarna av att arbeta i en organisation.
Frånvaron av stöd och kommunikation reducerade vårt lilla team till en samling hårt pressade, isolerade individer. Det försvårade vårt arbete, ökade riskerna och förvärrade lidandet för de drabbade.
Hur klarar Sverige en naturkatastrof i dag? De tunga erfarenheterna från tsunamin har i många fall blivit lärdomar. Sverige har nu en stärkt organisation för att möta katastrofer. Regeringen har ett kansli för krishantering till sitt förfogande, en form av analyscenter som dygnet runt arbetar för att urskilja hot och risker i Sverige och utomlands, som ska kunna förvarna, larma och sedan stödja ett krisarbete. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tillkom 2009, och har i uppdrag att utveckla svensk förmåga att hantera kriser. Viktig tvärvetenskaplig forskning kring hanteringen av naturolyckor pågår inom exempelvis CRISMART och Centre for Natural Disaster Science, CNDS. Polisens reform som träder i kraft i januari, då länspolismyndigheterna slås samman till en enda myndighet, kommer att leda till ett tydligare och effektivare polisarbete, även i kris. Mellan andra myndigheter har ett vimmel av krisråd, nämnder och samverkansgrupper växt fram.
Men efter tio år som statlig tjänsteman kan jag säga: Vi är fortfarande dåliga på att krishantering.
Svensk krishantering bygger på samverkan – mellan myndigheter, kommuner, företag och organisationer. Vid tsunamin 2004 lyssnade UD inte alls på resebolag som Fritidsresor. Än i dag tar myndigheter inte in näringslivets fulla betydelse, trots att mycket av offentlig service och infrastruktur ägs av företag. En kris kräver snabba beslut, men svensk förvaltning är en långsam beslutsfattare. Stora delar av det offentliga Sverige har i praktiken svårt att gå från normal- till krisläge.
Exempel såg vi senast under skogsbranden i Västmanland i somras, då kommuner misslyckades med att nå ut med information: När drabbade begärde hjälp med boende fick de hänvisningar till kommuners Facebookgrupper.
Information om evakuering, brandens utbredning och andra vitala frågor var obefintlig. I stället kritiserade krisledningen mediernas rapportering. Agerandet är en kuslig påminnelse om svenska myndigheters tsunamihantering för tio år sen.
Större resurser läggs i dag på svensk krisberedskap, och det är bra. Men resurser och omorganisationer kan även ge en falsk upplevelse av förbättring. Det som avgör är om det finns människor som förmår se en kris komma och snabbt tar tag i situationen. Som vågar agera trots knapp information, som är vana att fatta snabba beslut under press. Som tar ledning, kommunicerar tydligt inom krisorganisationen och med allmänheten, och kan lyssna.
Det är inget flum.
Omorganisationer betyder ingenting om inte även människorna förändras. Inom UD har kulturen förblivit i stort densamma, trots erfarenheterna från tsunamin. En tjänsteman ska vara duktig, inte rådig. Hellre avvakta än agera. En låg krismedvetenhet är inte bara ett problem inom statsförvaltningen. Skogsbranden i somras visade på kommuners bristande krisberedskap.
Det som krävs är att politiker och förvaltningschefer vill skapa en kultur i det offentliga Sverige där varje tjänsteman förmår leverera även i det svåraste läget.
Men att förändra organisationskulturer tar tid. Tio år har gått sedan tsunamin. Än finns mycket kvar att göra.
Andreas Norman
DEBATTEN
I dag är det tio år sen tsunamikatastrofen drabbade stora delar av Sydostasien. 543 svenskar dog. Då visade sig den svenska katastrofberedskapen ha stora brister. I dag är den stärkt men det finns fortfarande saker att förändra - inte minst då det gäller myndigheters organisationskultur, skriver dagens debattör.
DEBATTÖREN
Andreas Norman.
Författare och fd diplomat. Arbetade vid UD vid tsunamikatastrofen och skickades då till Thailand. Han har skrivit om detta i boken ”9,3 på Richterskalan”.