Rasifierade i Sverige är det svenskaste vi har
Debattörerna: Vi behöver varken assimileras eller integreras
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-06-06
DEBATT. Det finns ett talesätt som lyder ”den som lever med ett folk i 40 dagar blir en av dem”. Följer man samhällsutvecklingen i Sverige så är det ett talesätt vars relevans hör hemma på en annan planet.
Här har vi delat hela våra liv utan att bli ett folk, tvärtom så splittras vi mer ju längre tiden går.
Vi föds på samma sjukhus, begravs i samma jord, kommunicerar på samma språk, och delar livets stora stunder på samma platser utan att det på något sätt skapar en nationell identitet.
Forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström erbjuder i sin bok ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris” en förklaring till detta genom konstaterandet att det viktigaste tecknet för svenskhet och nationell tillhörighet är att kunna passera som vit, och därmed betraktas och behandlas som helt och hållet svensk.
I ett land som gärna ser sig som färgblint är detta i sig själv anmärkningsvärt. När frågan om färg avgör en persons moraliska ställning och möjlighet att ta del av resurser i samhället blir det till en fråga om rasism.
Vi som skriver detta och många som ser ut som oss har själva eller genom våra föräldrar förts till Sverige av krafter bortom vår kontroll. Dessa ekonomiska, politiska och militära krafter har aldrig gynnat platserna vi kommit ifrån men väldigt ofta gynnat Sverige och resten av det som kallas Det globala nord.
Oavsett hur svenska vi de facto är eller hur svenska vi känner oss så har rasismen i vårt egna land fått diktera för oss vad som gäller när man ser ut som oss, pratar som oss, beter sig som vi gör, klär sig som vi gör, eller tror på det vi tror på.
Av akademin har vi lärt oss att det kallas för att rasifieras. Effekten av rasifieringen är det gradvisa fråntagandet av våra rättigheter, möjligheter och vår mänskliga värdighet.
Det är ett kollektivt förtryck och av historien har vi lärt oss att ur kollektivt förtryck kan identiteter skapas som inte funnits där tidigare.
De identiteterna har namn som ”amerikanska ursprungsinvånare”, ”svarta” och ”latinos”.
Dessa identiteter har ibland passivt tilldelats grupper som en del av förtrycket. Andra gånger har identiteten aktivt omfamnats av de förtryckta som sedan fyllt den med eget innehåll för att sedan använda den som en plattform för att ta sig upp ur förtrycket.
Vi väljer att göra det sistnämnda. Vi väljer att omfamna vår identitet som rasifierade svenskar eller svenska POC:s (”person of colour”).
Vi använder därmed positiva sätt att prata om oss själva i stället för att använda negationen ”icke-vit”, något vi anser bör bli självklart för hela samhället.
Det finns inget svenskare än den rasifierade svensken eller svenska POC:s eftersom vår identitet helt och hållet är en produkt av Sverige, och det svensk rasism gör mot svenskar som rasifieras som icke-vita.
Vi är de som behandlats styvmoderligt av nationen och är därför de som ska ställa de hårdaste kraven på staten att skydda våra rättigheter.
Det är precis tvärtom mot vad vi får lära oss av dem som kallar oss ”invandrare”, ”personer med utländsk bakgrund” eller ”andra-generationare”. De säger till oss att vi är främlingar på konstant vandring. Vi hör inte till och ska därför vara evigt tacksamma, minst av allt ska vi utkräva rättigheter.
I dag samlas vi, över 100 svenska POC:s, för att fira vår gemensamma identitet men också påbörja en omförhandling av villkoren för vårt existensberättigande.
Vi vill bryta med Sveriges historia av assimilations- och integrationspolitik som befäster rasliga hierarkier och stigmatiserar oss svenskar som rasifierats.
Det är den politiken som präglade den senaste valrörelsen och som går ut på att göra oss till ett problem som ska lösas och helst tas bort från den svenska samhällskroppen. Och när det inte funkar ska vi hanteras med metoder som strider mot rättsstatens och demokratins principer.
Vi behöver varken assimileras eller integreras. Vi är klara. Vi säger definitivt nej till att vara de svenskar vars ”vandel” avgör vår rätt att existera i vårt eget land.
Vi uppmuntrar rasifierade runt om i landet att skapa liknande forum och alla som tror på ett jämlikt och inkluderande samhälle att möjliggöra detta på arbetsplatser, universitet, skolor, idrottsklubbar och så vidare.
Med enad, stark röst och tillsammans med samhällets goda krafter har vi resurserna, kunskapen och förankringen för att återta vårt kidnappade narrativ, och förlorade bestämmanderätt över våra egna öden.
För oss själva, och för de kommande generationerna. Tiden är inne.
Fayyad Assali
Dona Hariri
Kitimbwa Sabuni
Manel Rodrick
Roshanak Fatahian
Svenska POC:s (person of colour). Initiativtagare till att i dag, under nationaldagen, samla POC:s som på olika sätt jobbar mot rasism.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.